Diana - En stund av lugn och ro

Äntligen lite lugn och ro. De stora barnen är i skolan, det är dags för de små att vila och jag kan smita iväg till datorn utan att ha halva barnhemmet hängandes över mig. Jag kan inte bestämma mig om det har varit en lugn eller en hektisk dag. Varje dag här är händelserik så jag antar att jag kan säga att det varit en dag nästan som alla andra. Jag vaknade för sent för att gå ut på min joggingrunda men hann ändå duscha nätt och jämt innan arbetarna kom för att jobba på Auntys badrum. Flera klädesplagg och lite andra saker har försvunnit från mina och Elizas(min parkamrat) väskor och idag fick vi tillbaka ganska mycket. Vi hittade både smycken och kläder i flera andra skåp vilket kändes ganska jobbigt. Jag är inte arg utan bara ledsen. På ett sätt så förstår jag att de inte har så mycket men jag misstänker att de har det ganska mycket bättre än i många andra barnhem. Alla har de kammar, någorlunda fina kläder, egna hårspännen och några halsband. De äter nog mycket mer och godare mat här än på de flesta ställen och eftersom de har det så pass bra så svider det till lite extra när de tar mina saker speciellt eftersom jag har spenderat så mycket tid med dem. I alla fall så har jag bestämt mig för att inte längre tänka på det och försöka att inte ta det personligt.

Jag måste avbryta min text för att säga att jag fått sällskap. 5 minuter är nog det enda man kan få i lugn och ro här innan någon kommer in i rummet sjungandes mitt namn. Det är ju alltid kul att vara omtyckt även om det ibland kan vara lite frustrerande att aldrig få en lugn stund för att blogga, maila familjen eller läsa en bok. Samtidigt är det kul att få uppleva det här, inte bara att jobba på barnhemmet utan att bo och spendera 24 timmar om dygnet här. Jag och Eliza sover i ett rum med 13 bäddar och det blir väldigt intensivt men ett fint minne och en underbar även om uttröttande upplevelse. Tittar du bort en sekund så är dina kläder fläckade av alla färger eller dina mycket viktiga papper i bitar som du måste pyssla ihop för att kunna läsa lappen.

Jag har aldrig sovit så mycket som här i Indien. Tack och lov att jag har en kamera som de äldre barnen kan underhålla sig med ibland, annars skulle jag vara ännu tröttare.

Tillbaka till min dag då. Det har varit en riktigt mysig början på dagen, vi har alla suttit tillsammans på gårdstrapporna och lyssnat på musik, lekt och umgåtts. Några flickor bestämde sig för att passa på att ge mig en fin frisyr medans jag satt still en stund.

(Bilden är tagen av Pooja då jag satt och skrev mitt inlägg, bakom mig är Preethi. Detta är de som ville joina mig då jag precis hade kommit igång med mitt skrivande)

Dagar som denna känner jag verkligen att jag skulle vilja ha en kamera med mig dygnet runt som kunde dokumentera allt. T.ex. idag så Krishna kom fram till mig, klappade mig på kinderna och pussade på mig samtidigt som jag höll Amish en tremånaders bebis i famnen. Jag kan inte sluta tänka på vilket fint kort det skulle bli till minne men de bästa upplevelserna får man spara i huvudet för att sådana ögonblick är svåra att dokumentera.