Jag och mitt "bärbara" tält:
- Alltid kul att tälta inomhus...
Eliza är förresten förkyld och Ratna Aunty har feber och har kräkts det känns inte så jätte kul. Hon är 80 år gammal och att bli sjuk i den åldern är inte en barnlek så jag är en aning orolig för hur de närmaste dagarna ska gå. Läkaren kunde inte ta emot henne idag och Nanda Aunty är i Bangalore, vi får se hur hon mår imorgon. Jag följde i alla fall med Eliza hem idag på eftermiddagen så hon kunde ta en tablett och jag tror hon ville känna sig hemma och vara med sina systrar lite. En annan storasyster till henne är i Mysore nu på besök för att se henne innan hon åker iväg till Sverige. Snart kommer hennes bror också till stan för att ta farväl. Eftersom Eliza har sprungit runt så mycket med sin systers man för att fixa och trixa med papper och dokument till passansökan så har vi inte umgåtts så mycket på sistone. Jag märkte idag att jag faktiskt hunnit sakna hennes närvaro och hennes systers hus en aning, det är ganska skönt att vara där. Man får en mer familjekänsla hos dem även om jag trivs på barnhemmet. Eftersom man är tillsammans med sin parkamrat konstant så kan det bli lite överväldigande ibland, klart man irriterar sig på saker hos den andra personen. Jag och Eliza kom till programmet lite senare så vi gick från att vara främlingar direkt till att bo tillsammans på barnhemmet och spendera alla dygnets timmar tillsammans. Den enda övergångstiden vi fick var 2 minuter i den mycket korta bilresan från hennes hus till barnhemmet. Eftersom vi är som siamesiska tvillingar, varandras svansar, skuggor eller vad man nu vill kalla det blir några dagar ifrån varandra ganska skönt i början, sen är det mycket trevligare att få vara med varandra igen. Vi har fått lite klagomål på oss eftersom vi tenderar att dela på oss ibland, svenskar med svenskar och indier med indier men jag tycker inte det är så himla farligt. Den här upplevelsen är så intensiv att man ibland vill prata av sig och dela sina känslor på ens eget språk med personer som förstår precis vad man menar. Vi är ju ändå tillsammans med våra parisar som vi kallar dem dygnet runt annars. Att träffa endast svenskar en gång i veckan över te eller en shoppingrunda tycker jag ändå inte är så farligt. När Eliza kommer till Sverige kommer hon säkert tycka att så mycket förändring och så mycket nytt är överväldigande jag skulle förstå om hon ville prata av sig och dela sina upplevelser med de andra indierna på kannada en gång i veckan.
- Alltid kul att tälta inomhus...
Eliza är förresten förkyld och Ratna Aunty har feber och har kräkts det känns inte så jätte kul. Hon är 80 år gammal och att bli sjuk i den åldern är inte en barnlek så jag är en aning orolig för hur de närmaste dagarna ska gå. Läkaren kunde inte ta emot henne idag och Nanda Aunty är i Bangalore, vi får se hur hon mår imorgon. Jag följde i alla fall med Eliza hem idag på eftermiddagen så hon kunde ta en tablett och jag tror hon ville känna sig hemma och vara med sina systrar lite. En annan storasyster till henne är i Mysore nu på besök för att se henne innan hon åker iväg till Sverige. Snart kommer hennes bror också till stan för att ta farväl. Eftersom Eliza har sprungit runt så mycket med sin systers man för att fixa och trixa med papper och dokument till passansökan så har vi inte umgåtts så mycket på sistone. Jag märkte idag att jag faktiskt hunnit sakna hennes närvaro och hennes systers hus en aning, det är ganska skönt att vara där. Man får en mer familjekänsla hos dem även om jag trivs på barnhemmet. Eftersom man är tillsammans med sin parkamrat konstant så kan det bli lite överväldigande ibland, klart man irriterar sig på saker hos den andra personen. Jag och Eliza kom till programmet lite senare så vi gick från att vara främlingar direkt till att bo tillsammans på barnhemmet och spendera alla dygnets timmar tillsammans. Den enda övergångstiden vi fick var 2 minuter i den mycket korta bilresan från hennes hus till barnhemmet. Eftersom vi är som siamesiska tvillingar, varandras svansar, skuggor eller vad man nu vill kalla det blir några dagar ifrån varandra ganska skönt i början, sen är det mycket trevligare att få vara med varandra igen. Vi har fått lite klagomål på oss eftersom vi tenderar att dela på oss ibland, svenskar med svenskar och indier med indier men jag tycker inte det är så himla farligt. Den här upplevelsen är så intensiv att man ibland vill prata av sig och dela sina känslor på ens eget språk med personer som förstår precis vad man menar. Vi är ju ändå tillsammans med våra parisar som vi kallar dem dygnet runt annars. Att träffa endast svenskar en gång i veckan över te eller en shoppingrunda tycker jag ändå inte är så farligt. När Eliza kommer till Sverige kommer hon säkert tycka att så mycket förändring och så mycket nytt är överväldigande jag skulle förstå om hon ville prata av sig och dela sina upplevelser med de andra indierna på kannada en gång i veckan.
Coffee day:
- Och fikat fortsätter för min del trots min nyvunna inbyggda badringtänker ( ehhh... det fixar jag i Sverige, vi får se :P )
Här kommer förresten en glad hälsning från Josefin som har lite dåligt samvete eftersom hon inte hunnit blogga på ett tag! 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar