Diana - Erkännandet är det första steget till förändring

Hej jag heter Diana och jag är matkoman...
Jag har ätit mat i snart 20 år nu, inte en dag går utan att jag känner att jag måste äta.
Vi spenderar mer än hälften av vår tid med svenskarna med att prata om mat och svenska bakelser och hur vi kan få in så mycket kladdkaka och fika i vårt program som möjligt. Idag ringde Max mig, han hade hittat en ugn och handlade ingredienser för att baka kakor i plural. En fiffig person kom på att vi inte bara skulle stanna vid filmkvällar utan att vi också skulle baka till varje Educational Day. Är alla svenskar så här chokladberoende och matgalna? Marabou måste tjäna en förmögenhet för varje minut som går! Nu ligger jag i alla fall i min säng och vänder och vrider på mig eftersom jag ätit som en gris, ändå får jag en impuls att ta fram nötterna jag köpte idag. Ja du vad ska man säga, thats nuts!

Fast helt seriöst nu, jag är j*vligt trött och proppmätt eftersom Elizas storasyster öst mat över mig från ögonblicket jag kom in genom hennes dörr intill det sista ögonblicket då jag gick ut. Matöverdos kan man lugnt säga, Nästa Rehab… Hon är så söt Rosi och så omtänksam, jag tycker verkligen om henne, men ibland måste jag lära mig att säga nej till mat vilket inte alltid är det lättaste i Indien. Något de andra svenska deltagarna nog kan intyga. Bara kanske är mina extra 5cm i midjan relaterade till detta på något sätt. Jag ville i alla fall lägga upp bilderna på min fina henna som jag fick idag på både händer och fötter så jag tvingade mig själv att sätta igång datorn. Då kan jag trotts min sprickande mage och mina tunga ögonlock passa på att skriva lite mer om min dag. Men först bilderna, wohoooo! Hon är en sann konstnär den där Kavita… =D

En annan intressant grej som hände idag, förutom att jag hann både springa och öva lite på min yoga på morgonen innan kyrkan *stolt*. En man kom för att titta på Nagama, en 19årig tjej på barnhemmet idag för giftermål! (Herregud, “titta på” låter som att jag pratar om valpar som är ute för adoption). Han är 10 år äldre och utom att gå in på detalj så är han verkligen inte mannen jag skulle vilja gifta mig med men hon accepterade. Jag överhörde också Nanda aunty säga till Uncle att han också accepterat, i alla fall så tror jag att jag hörde det. Detta innebär att Nagama kanske inte kommer att bo kvar här om några månader. Hon kommer att vara gift med indiska herr långben på 29 år och bo ute på landet 7-8 timmar ifrån det ställe där hon växte upp. Hon har ju själv sagt att hon är en stadstjej och tycker inte om landsbygden, varför ska hon iväg för att leva bland kossor och grisar nu? hmm… kanske inte är så stor skillnad mellan Mysore och landsbygden i alla fall. :\ Idag hos pastorn så nämnde Eliza att en man skulle komma och titta på Nagama för pastorns fru (Angela tror jag, hon blir ju hela tiden “referred to as” pastorns fru så det är svårt att hålla koll). Eliza påpekade att hon var ung för giftermål men att hon bodde på barnhem så hon var ju tvungen att bli “shipped off” som hon själv formulerade det. Jag blev påmind om deras verklighet något som jag hade slutat tänka på. En verklighet som gäller inte bara för dessa flickor men nog för de flesta unga kvinnor i det här landet. Vissa studerar andra inte men för de flesta är målet att gifta sig och alla preparationer innan giftermålet slutar ändå där. Även om du har en utbildning så är det aldrig säkert att du kommer att jobba med det. Det är inte upp till dig, utan till din man. Vissa kvinnor är dock smartare och försöker göra upp detta innan de gifter sig, allt ifrån vad de får och inte får ha på sig till om de får jobba eller inte. Jag blir så ledsen över att inse att indiska kvinnors verklighet idag ligger närmare till vad som var min mormors verklighet då hon var ung än vad min är i dagens Sverige. Med detta i tanke måste vi också komma ihåg att Indien har utvecklats mycket på sistone. Vad jag fått höra så kunde inte en tjej gå ensam på bio för 5 år sen men att det idag är okej. Jag hoppas verkligen förändringen fortsätter i samma takt som de senaste åren så att jag nästa gång här i Indien kan sitta vart jag vill på bussen utan besvär.

Det här inlägget börjar bli för långt så att jag avslutar med att säga att jag idag hämtade min fina rosa sari från skräddaren(Elizas granne). Den är babyrosa speciellt anpassad för att behaga mamma och mormor hemma i Sverige. Som en present från mig till dem. :D