Diana - Matlagning och yoga, min egen lilla kulturdag

Eliza var borta idag så jag spenderade en lugn dag i hemmet ensam. Jag vaknade ganska tidigt, väntade på att kitchen aunty skulle komma så jag kunde iaktta henne laga frukosten. Om jag ska kunna snappa upp något så är det verkligen dags att göra en ansträngning. Jag har sagt till mig själv att jag ska laga indisk mat åt min mamma och värdfamilj då jag kommer hem till Sverige och eftersom det bara är tre veckor kvar så är det en aning bråttom med det. Annars har Elizas syster lovat att lära mig laga mat då jag spenderar mina fyra dagar hemma hos dem. Eftersom de bor en 5-10 minuters promenad från barnhemmet så har jag träffat dem ganska många gånger innan och vi har hunnit börja skapa en relation. Jag kommer nog trivas ganska bra där under hemresehelgen. Bilden nedan visar Elizas syster och systerdotter hemma hos Eliza.

Större delen av dagen var jag bara hemma, lekte lite med barnen och tog det lugnt.
Jag träffade Pia, en svensk kvinna som jobbade här på Bapuji Childrens Home för 20 år sen som volontär tillsammans med två av hennes vänner. Det var kul att få prata lite med henne och höra hur barnhemmet var för 20 år sedan. På den tiden var det i mycket sämre skick än idag, det är roligt att höra hur mycket framsteg Bapuji Childrens Home har gjort och det ger mig hopp om att det fortfarande fortsätts att utvecklas hela tiden.

Fram emot fem tiden gick jag över till några engelska vänner som bor mitt emot oss. En av dem, Robin har tränat yoga i flera år och har undervisat i 10 år. Han är så snäll så att han lär mig lite yoga på fritiden. Det är alltid kul, jag har aldrig gjort någon yoga förut men vilken bättre tid att börja än nu när jag ändå är i Indien. Jag kommer inte ihåg vad det hette, det han lärde mig, chokra nånting tror jag. Det är i alla fall en rad av ställningar efter varandra. Jag lånade en bok av honom också som jag snart ska lägga mig och läsa, om Kundalini yoga “The Serpent Power”.

För tillfället sitter jag och lyssnar på indisk gudamusik som jag köpte vid ett tempel i fredags på Educational day. Jag ska upp tidigt imorgon för att jogga och göra lite yoga innan det är dags att gå till kyrkan med Eliza. Vi ska dessutom hem till pastorn imorgon efteråt och äta lunch hos honom så jag måste vara pigg. Det blir alltså en tidig kväll för min del, Chuba ratri eller som min syster säger, Cuba ratri con ron y habanos!

Regn och bakning

I torsdags kom det forsta regnet. Anda sedan vi landade i mitten av Januari har det inte fallit en droppe H2O fran himlen. Standigt samma klara eller disiga himmel och sol sol sol. Vi hade dom senaste dagarna sett molnen krypa narmare och i forrgar kom det. Forst en stark vind som nastan blaste omkull mig dar jag stod och lade stenar i tradgarden. Sen borjade det regna, och det okade pa under kvallen. Nar vi satt och at tillsammans pa "verandan" vid det stora huset borjade det osa ner och strommen forsvann som pa bestallning. Rahm och Lakshman sag oroligt pa medans deras hundkoja svammade over tillsammans med resten av marken, Nagra barn fick ga ut och radda upp dom pa verandan, Tiillsammans med nagra stearinljus, ficklampor och mobiler lyste blixtrarna upp landskapet. Stromavbrottet forvandlade omgivningen till ett beckmorker som lystes upp helt varje gang en blixt slog ner, och lamnade mig blind i nagra sekunder efterat. Dagen efter var luften mojligen lite klarare och inte lika dammig, men allt vatten hade forsvunnit ner i marken.Pa tisdag fyller jag ar och jag ska bjuda skolan pa kaka. Jag hittade en eldriven ugn hogt upp pa en hylla i koket. Testade den och ja, det blev varmt! Lite tveksam eftersom det inte finns angivet hur varm den ar och den stanger av sig nar den natt tempraturen, men en ugn ar en ugn! Av nagon anledning ater man inte agg i Indien om man ar vegetarian. Det ar OK om en kaka utifran skolan har agg i sig men det var inte uppskattat om jag bakade med dom dar. Nu ska letas recept.

Diana - En stund av lugn och ro

Äntligen lite lugn och ro. De stora barnen är i skolan, det är dags för de små att vila och jag kan smita iväg till datorn utan att ha halva barnhemmet hängandes över mig. Jag kan inte bestämma mig om det har varit en lugn eller en hektisk dag. Varje dag här är händelserik så jag antar att jag kan säga att det varit en dag nästan som alla andra. Jag vaknade för sent för att gå ut på min joggingrunda men hann ändå duscha nätt och jämt innan arbetarna kom för att jobba på Auntys badrum. Flera klädesplagg och lite andra saker har försvunnit från mina och Elizas(min parkamrat) väskor och idag fick vi tillbaka ganska mycket. Vi hittade både smycken och kläder i flera andra skåp vilket kändes ganska jobbigt. Jag är inte arg utan bara ledsen. På ett sätt så förstår jag att de inte har så mycket men jag misstänker att de har det ganska mycket bättre än i många andra barnhem. Alla har de kammar, någorlunda fina kläder, egna hårspännen och några halsband. De äter nog mycket mer och godare mat här än på de flesta ställen och eftersom de har det så pass bra så svider det till lite extra när de tar mina saker speciellt eftersom jag har spenderat så mycket tid med dem. I alla fall så har jag bestämt mig för att inte längre tänka på det och försöka att inte ta det personligt.

Jag måste avbryta min text för att säga att jag fått sällskap. 5 minuter är nog det enda man kan få i lugn och ro här innan någon kommer in i rummet sjungandes mitt namn. Det är ju alltid kul att vara omtyckt även om det ibland kan vara lite frustrerande att aldrig få en lugn stund för att blogga, maila familjen eller läsa en bok. Samtidigt är det kul att få uppleva det här, inte bara att jobba på barnhemmet utan att bo och spendera 24 timmar om dygnet här. Jag och Eliza sover i ett rum med 13 bäddar och det blir väldigt intensivt men ett fint minne och en underbar även om uttröttande upplevelse. Tittar du bort en sekund så är dina kläder fläckade av alla färger eller dina mycket viktiga papper i bitar som du måste pyssla ihop för att kunna läsa lappen.

Jag har aldrig sovit så mycket som här i Indien. Tack och lov att jag har en kamera som de äldre barnen kan underhålla sig med ibland, annars skulle jag vara ännu tröttare.

Tillbaka till min dag då. Det har varit en riktigt mysig början på dagen, vi har alla suttit tillsammans på gårdstrapporna och lyssnat på musik, lekt och umgåtts. Några flickor bestämde sig för att passa på att ge mig en fin frisyr medans jag satt still en stund.

(Bilden är tagen av Pooja då jag satt och skrev mitt inlägg, bakom mig är Preethi. Detta är de som ville joina mig då jag precis hade kommit igång med mitt skrivande)

Dagar som denna känner jag verkligen att jag skulle vilja ha en kamera med mig dygnet runt som kunde dokumentera allt. T.ex. idag så Krishna kom fram till mig, klappade mig på kinderna och pussade på mig samtidigt som jag höll Amish en tremånaders bebis i famnen. Jag kan inte sluta tänka på vilket fint kort det skulle bli till minne men de bästa upplevelserna får man spara i huvudet för att sådana ögonblick är svåra att dokumentera.

Livet i Indien rullar på som vanligt - Diana

Jag har inte skrivit något innan så att göra en uppdatering av allt blir svårt. I början tyckte jag att det indiska vardagslivet var påfrestande eftersom det finns flera oskrivna regler om vad man som kvinna får och inte får göra vilka begränsar mig så mycket mer än vad jag är van vid. Men så fort jag accepterade att det finns vissa saker jag bara inte kan göra i Indien och försökte anpassa mig mer gick det bättre. Ibland kan det vara svårt att upprätthålla sitt jag samtidigt som man försöker anpassa sig så mycket som möjligt. Det är en balansgång som jag idag känner att jag klarar av ganska bra. Jag har definitivt lärt mig att inte bara vara mer öppen för alla sidorna av nya kulturer utan också integreras i dem. Barnen på barnhemmet jag bor i, Bapuji childrens home har lärt mig hur mycket som helst. Jag kan lite av allt, lekar, danser, låtar men roligaste är nog hur jag lärt mig lite men i alla fall tillräkligt med kannada för att kunna hålla en kortare enkel konversation och kommunicera fram det viktigaste.

Ja, livet i Indien rullar på, barnen är underbara men busiga som attan. När jag kommer in genom porten på kvällen kommer de springande mot mig och ropar Diana aka(storasyster) Diana aka! och hoppar rakt in i min famn. Det värmer verkligen, mina små älskade änglar, som ibland kan bete sig mer som små djävular i förklädnad. Förutom allt ståhej varje dag med tjafs och bråk med varandra så har de tid att hitta på annat bus. Barn tar verkligen på ens energi speciellt när du inte talar deras språk. Att förklara saker och försöka vara pedagogisk är väldigt krävande även om de fyller mig med energi att fortsätta varje gång de kramar om mig, visar kärlek eller att jag lyckats lära dem något. Vissa dagar krävs dock väldigt mycket tålamod. En dag när jag stod och tvättade mina kläder på gården gjorde jag misstaget av att distrahera mig i två minuter. Jag har nämligen hittat vänner runt om i området som jag stod och pratade med en snabbis. De fyra busigaste flickorna som i början älskade att testa mig samlade ihop mina tvättade blöta kläder och bestämde sig för att leka tvättstuga. De blötte kläderna igen och la allt i en och samma hög. Eftersom jag inte hade tvättat på ett bra tag var det ganska mycket och mina kläder fick självklart fläckar av alla olika möjliga färger. Det var bara att bege sig ut på shoppingrunda helgen efter då. Ja, det är ju bara att skratta åt nu och även om jag nu mer lättsamt kan se fläckarna som ett minne så sved det till i början eftersom jag verkligen tyckte om några av plaggen. Nedan är en bild på mina fyra små busfrön som bestämde sig för att hjälpa mig med tvätten.

Internationella kvinnodagen!

I Mysore halls det seminarier pa kvinnouniversiteten och foretag lottar ut gratis skonhetsbehandlingar och pa vissa restauranger ater kvinnor for halva priset for att uppmarksamma denna viktiga dag. Men framforallt har Mysore (och resten av Indien kan jag formoda) drabbats av eximinationsfeber! Snart ar det sommarlov och det ar offantligt manga stundenter som ska examineras. De lokala tidningar ar fyllda med arga insandare som klagar over alla stromavbrott i Mysore och hur detta kommer att paverka Mysoriska studenters resultat negativt. Igar gick jag forbi en forelasning som anordnades gratis av en organisation som handlade om "Brain Food", dvs vad man bor ata for att komma ihag och plugga battre. Forelasningen var fullsatt av foraldrar och deras barn. Tyvarr var den pa kannada men jag kunde snappa upp vissa ord som at mycket frukt, at inte fett osv. Det var intressant!

I Karnataka (staten vi ar i) kommer 857 000 att ga ut (motsvarande) hogstadiet. Tyvarr sa ar det fler pojkar an flickor (464 000 pojkar och 394 000 flickor) som kommer att skriva sitt slutprov pa 2760 eximinationscenter runt om i staten. I tidningen skrivs det att alla ska fa sitta vid ett bord och skriva, ingen ska behova sitta pa golvet och narliggande kopieringsaffarer ska hallas stangda for att undvika fusk... Anledningarna till den ojamna konsfordelningen ar manga, tex: det fods farre flickor an pojkar (927 flickor per 1000 pojkar), flickor uppmuntras inte alltid att ga i skolan eftersom de anda ska gifta sig och vara hemmafruar (mindre an 9 % av Indiens unga kvinnor fortsatter att plugga efter gymnasiet). Ar 2001 kunde ca 75 % av mannen och 58% av kvinnorna lasa och skriva i Karnataka.

Hemma hos mig kliver Pavi upp kl 6 pa morgonen en sondag for att hinna plugga innan hon gar till skolan for att ga pa extra lektioner. Inte for att jag tror att hon verkligen behover det - hon ar ju trots allt bast i sin arskurs! Pa kvallarna sitter jag och hon och ovar pa engelska. Jag staller fragor som hon har forberett och hon forsoker komma ihag svaren. "What was Mr Desai's job?" "Surgeon" "Full sentence Pavi!" "He was a surgeon". Very good... Jag forstar mig inte pa de indiska utbildningsystemet som i mangt och mycket gar ut pa att lara sig saker utantill. Pavi vet inte vad surgeon betyder, men hon vet att det ar Mr Desais jobb! Vad som gor mig glad ar att Pavi kommer fa ga ut hogstadiet, hon kommer ga ut gymnasiet och med storsta sannolikhet kommer hon ocksa ta en universitets examen - om hon vill. Och hon kommer fa valja vad hon vill plugga, nagot som ar ovanligt for flickor i Indien.

Utbildning och kvinnors situation i Indien har varit ett aterkommande tema pa vara utbildningsdagar, vilket ar viktigt och intressant. Jag tror att manga av oss funderar mycket pa vilka olika forutsattningar vi har. Allt fran att bestamma vem vi vill gifta oss med till vad vi vill plugga pa universitetet -livsavgorande val som ar en sjalvklarhet for manga svenska tjejer och ofattbart for manga indiska tjejer idag.

Happy international women's day! Jamlikhet at alla!

ps bilden ar fran Bapuji childrens home, Elisas och Dianas arbetplatsplacering, ett hem for foraldralosa barn.

Pics from Midcamp

Max was writing about our midcamp so we decided to show some pictures from our great time in Ooty! Thanks everybody for a lovely midcamp with lots of laughter. // Shashikala and Sandra

Midcamp

En snabb vecka har gatt sen vi kom hem fran "midcamp" i Ooty. Ooty ligger i grannprovinsen Tamil Nadu nagra timmar soderut. Vagen gick forst genom sodra Karnataka och nagon slags reservat dar det skulle finnas tigrar. Pa andra sidan vantade branta bergsryggar som bussen skulle ta sig upp for. Nar jag akte bil i alperna tyckte jag att kruvorna ibland kunde se vaghalsiga ut men det var rena autobahn jamfort med vagen upp mot Ooty. Vagen gick foresten bara uppat, det var for trangt och farligt att aka nerat och pa hemvagen fick vi ta en lang omvag pa flera timmar.

Val uppfor berget var landskapet gronare. och barrtrad blev vanligare. Vet inte om det var inbillning men jag tyckte molnen sag annorlunda ut dar. I Mysore brukar dom stracka ut sig till ett sorts dis over hela himlen, i Ooty sag dom mer ut som gamla hederliga vackert-vader moln, mer som hemma. Tempraturerna var ocksa dom mer som hemma. Pa dagarna var det fint och inte sa fruktansvart varmt (men solen tog anda, har en kraftigt markerad strumprand nu). Kvallarna var svala men inne i huset blev det riktigt kallt, filtarna tog snabbt slut.

Under midcampet spenderade vi dagarna med att snacka igenom vad vi gjort hittills, vad vi vill gora innan vi sticker, vad som vart bra och vad som vart daligt. Nar vi inte satt i ring och berattade om vad vi tankte lekte vi olika lekar (larde mig bl.a. Indiska leken "kabburdi", given i sommar) eller bara satt och pratade. Harligt att traffa gruppen under lite lugna forhallanden, vi ses ofta i Mysore pa helgerna men det ar alltid nagot som ska ses eller arenden som ska utrattas.

I Ooty kollade vi ocksa pa ett teplantage och besokte en tefabrik. Fabriken var egentligen mer av ett musem/butik, men det var intressant att fa reda pa hur teet gar fran plantor till butik, vilka villkor arbetarna har osv. Vi tog oss tillbaka till fots promenerandes nerfor dalen och tittade pa landskapet.

http://en.wikipedia.org/wiki/Ooty