Hello! This weekend we all visited our "real" families in different towns and me and Raji went to Stockholm to meet my family! We had such a nice time walking through Stockholm, the old town, going with boat and trying different types of snacks in Hötorgshallen. (Picture)

Första haglet och första äldreboendet.

Ingrid på äldreboendet Rönnen var mycket förtjust i Varu. Ingrid är pensionerad sjuksköterska, Varu är nyutexaminerad. De förstår inte varandras språk men de förstår varandra.

Välkomstfest!

I tisdags hade vi välkomstfest för våra indier. Alla värdfamlijer var inbjudna samt representanter från våra arbetsplaceringar och vi hade en jättetrevlig kväll tillsammans. Mat, efterrätt (Som Diana och Eliza hade bakat) och dans bjöds det i våra indiska kläder. =)

Ovan ser ni inte ett hoppkort, men väl ett lyftkort (nytänkande) och vi väntar med spänning till nästa kort-tagning då det blir indiernas tur att lyfta oss..!! :P

Äntligen här

Här är lite bilder från Indiernas första timmar i Sverige. Allt från Arlanda till mottagandet på Mellansels tågstation på morgonen och den första svenska lunchen (inte allt för uppskattad).Bilderna är ca en vecka gamla och mycket har hänt sedan dess, uppdatering kommer snart!

Tunnbrödbak i Bredbyn

I fredags bakade vi tunnbröd på traditionellt vis på Anundsjö Hembyggdsgård. Till vår hjälp hade vi Katri som bakade sitt första tunnbröd när hon var sju år. Det var fantastiskt mysigt att stå i bakstugan och kavla. Och gott blev det. Medan hälften av oss bakade visade Ingrid andra hälften runt på hembyggdsgården. Ingrid hade mycket intressant att berätta hur man levde i Anundsjö från 1600 tal tills idag. På hembyggdsgården finns det många fina saker, bland annat en tapet från 1700-talet (se bild).

My stay at Kaliyuva Mane

(article written for Divya Deepas newsletter and blog)
At the time I am writing this four weeks has passed since i left India for the travel back to Sweden. It rather feels like a year. The distance and differences between these two places on planet earth makes it hard to understand it´s only a little more than a month since me and Shrinath left Kaliyuva Mane on that Friday morning, waving hands through the car window. Where India was hot and dry, Sweden is cold and wet. Where India is vibrant, crowded, noisy and full of activity Sweden is calm, silent and empty.

Winter is coming to an end where I´m staying now, a city called Örnsköldsvik far up in northern Sweden. A week ago the ice on the sea outside melted and now boats can go over the water again. The birds are coming back again, they fly to warmer places during the winters. In a couple of weeks the snow will be gone and all the trees, bushes and flowers will come to life again after hiding underneath the snow and ice during the long cold winter.

A big difference to the Indian winter we experienced when we came to India in the middle of January. I came in a group of eight Swedish participants in a culture exchange project, arranged by CIU, the Swedish center for international exchange and the Indian counterpart ICDE, Inter-Cultural Dialogue and Exchange. Together with another eight Indian participants we´re spending 6 months together in India and Sweden, working at social projects. Me and my pairmate Shrinath were from January to the end of March living and working beside the children, staff and volunteers at Kaliyuva Mane. During our stay we´ve tried to put our shoulder to the wheel and help the cause of Divya Deepa in different ways. We´ve been organizing and indexing school resources, helping with office work, gardening, teaching and more.

Me and Shrinath spent most of our days in the company of the kids, from the knocks on the door in the morning to the evening meals and TV-watching afterwards. I found them a great group of children, playful and curious. I was struck by how happy the children of the school seem to be. Many of them have gone through terrrible things and come from families with big problems, but with many of them it´s not possible to tell if you dont know it from the start. This is maybe Divya Deepas biggest success, providing a caring, loving home for the children, to give them a stable environment. It´s propably only then it´s possible to provide education that will do any good.

The level of their English varied a lot. Many of them learned much during our stay over discussions on the world, Sweden, India, cricket and more. I am very happy to have been able to contribute to this, and hopefully they have gained confidence in speaking English. Fortunately, the difficulties of language does not apply to a smiling face, a helping hand or for that matter a bucket of colour during Holi! Language is an obstangle, but not for the things that really matter: love, care, empathy. People, no matter of what religion, language or country, fortunately have more similarities than differences.

During my lessons with the children I was constantly bombarded with questions about myself, my family, Sweden, Europe, the world and more! The urge to know more, the curiosity is something that children all over the world share. The objective of the schools should be to use this curiosity, to promote it, to make the children capable of finding out things on their own. Teaching children to search for information by themselves should be of first priority. With all of the worlds knowledge one computer away on the internet, the childrens own curiosity will take care of the rest.

I think that perhaps the bigggest contribution I made to Divya Deepa was to give the children a window to the rest of the world, someone to ask all those questions to. Letting them get to know a foreigner (who gets such an enormous importance in India) and get accustumed to talk English. Hopefully fuelling the urge to get out there and learn more about it, beyond the borders of Mysore, Karnataka or India.

I wish the best of luck to all of you who work on to make it possible for schools like Kaliyuva Mane to continue working. Giving opportunities to the underprivelaged and promoting a different kind of school than the one provided by the government. Without teachers teaching with their fist, were teaching is driven by positive things like love and curiosity rather than fear and punishment. Were children are thought to think by themselves. Slowly you are making the world a better place.

I väntan på en gränslös värld

När kommer indierna till Övik? Alla frågar och jag har inget svar. Snart! Men vad är snart? En vecka, två veckor? Makten ligger i byråkraters händer inte i våra. Det är jobbigt att vänta på något som man inte på något sätt kan på skynda. Den långa väntan får mig att tänka på hur orättvis världen är. Varför att det så lätt för vissa nationaliteter att få pass och visum att resa vart de vill medan det är så mycket svårare för andra? Varför är vissa nationaliteter välkomna världen över medan andra möts med misstänksamhet? Varje dag dör människor för de inte på "lagligt" sätt kan passera gränser. Jag längtar efter en gränslös värld där människor får resa vart de vill. Det skulle rädda människoliv (och även underlätta för internationella ungdomsutbyten).

Bilden är från januari då jag en kväll berättar för Suma och Roopa om svenska traditioner och vilda djur. Snart ska de få uppleva den svenska kulturen själva och det glädjer mig. För det är ingen tvekan om den saken, de indiska deltagarna kommer hit - frågan är bara när. Vad brukar man säga, den som väntar på något gott...?

Framme i Övik!

Nu är vi i Örnsköldsvik! Det är dock bara halva gruppen eftersom vi har problem med indiernas pass och visum. I veckor har vi stångats med en hård, kall vägg som kallas indisk byråkrati. Men förutom att halva gruppen saknas är jag mycket glad över att vara här. Vi hoppas att de kommer hit snart innan snön smälter för idag strålar vårsolen!


PS Bilden är från sista kvällen i Indien, från höger Sara, Sanna, Josefin, Stina, Diana, Malin, Sofie och Max, som ser mottligt roade över att åka utan sina parkamrater. Det är nästan man vill skicka denna bild till passkontoret i Bangalore för att skynda på saker och ting.

Diana - inomhustältning och tid med Eliza

Jag sitter och bloggar i mitt nästan nya indiska nattlinne. Det har faktiskt några likheter med ett enmannatält så stort, fluffigt och heltäckande som det är. Trots att jag har fått vissa klagomål på det från Sverige så är jag som kär i mitt blommiga och prickiga nattlinne, det är ju hur bekvämt och luftigt som helst! Alla i den svenska gruppen har ett nu tror jag, kan inte vänta tills vi har indiska sleepovers i Sverige.

Jag och mitt "bärbara" tält:


- Alltid kul att tälta inomhus...

Eliza är förresten förkyld och Ratna Aunty har feber och har kräkts det känns inte så jätte kul. Hon är 80 år gammal och att bli sjuk i den åldern är inte en barnlek så jag är en aning orolig för hur de närmaste dagarna ska gå. Läkaren kunde inte ta emot henne idag och Nanda Aunty är i Bangalore, vi får se hur hon mår imorgon. Jag följde i alla fall med Eliza hem idag på eftermiddagen så hon kunde ta en tablett och jag tror hon ville känna sig hemma och vara med sina systrar lite. En annan storasyster till henne är i Mysore nu på besök för att se henne innan hon åker iväg till Sverige. Snart kommer hennes bror också till stan för att ta farväl. Eftersom Eliza har sprungit runt så mycket med sin systers man för att fixa och trixa med papper och dokument till passansökan så har vi inte umgåtts så mycket på sistone. Jag märkte idag att jag faktiskt hunnit sakna hennes närvaro och hennes systers hus en aning, det är ganska skönt att vara där. Man får en mer familjekänsla hos dem även om jag trivs på barnhemmet. Eftersom man är tillsammans med sin parkamrat konstant så kan det bli lite överväldigande ibland, klart man irriterar sig på saker hos den andra personen. Jag och Eliza kom till programmet lite senare så vi gick från att vara främlingar direkt till att bo tillsammans på barnhemmet och spendera alla dygnets timmar tillsammans. Den enda övergångstiden vi fick var 2 minuter i den mycket korta bilresan från hennes hus till barnhemmet. Eftersom vi är som siamesiska tvillingar, varandras svansar, skuggor eller vad man nu vill kalla det blir några dagar ifrån varandra ganska skönt i början, sen är det mycket trevligare att få vara med varandra igen. Vi har fått lite klagomål på oss eftersom vi tenderar att dela på oss ibland, svenskar med svenskar och indier med indier men jag tycker inte det är så himla farligt. Den här upplevelsen är så intensiv att man ibland vill prata av sig och dela sina känslor på ens eget språk med personer som förstår precis vad man menar. Vi är ju ändå tillsammans med våra parisar som vi kallar dem dygnet runt annars. Att träffa endast svenskar en gång i veckan över te eller en shoppingrunda tycker jag ändå inte är så farligt. När Eliza kommer till Sverige kommer hon säkert tycka att så mycket förändring och så mycket nytt är överväldigande jag skulle förstå om hon ville prata av sig och dela sina upplevelser med de andra indierna på kannada en gång i veckan.

Coffee day:

- Och fikat fortsätter för min del trots min nyvunna inbyggda badring
tänker ( ehhh... det fixar jag i Sverige, vi får se :P )

Här kommer förresten en glad hälsning från Josefin som har lite dåligt samvete eftersom hon inte hunnit blogga på ett tag!

Indienheten

Så sitter man här igen framför datan på natten och blir massattackerad av alla mygg (slut på myggmedel). Jag har inte bloggat på ett tag nu, jag har inte haft lust att ta fram datan helt enkelt. Det har hänt så mycket som jag skulle kunna prata om att allt istället snurrar runt i huvudet och fram kommer inget, fingrarna står still på tangentbordet. Berättar lite om idag istället så kanske det kommer fram något vettigt i slutändan i alla fall.

Jag har en 3 timmars paus från 12.30 till 15.30 som jag idag utnyttjade. Oftast tvättar jag bara eller läser lite men idag så var jag ute på äventyr med Robin min engelske granne. Han har nämligen en moppe och då vet du kan man röra sig snabbt här i Indien. Det är nog det bästa transportmedlet som går att ha här. Han visade mig alla västerländska affärer, restauranger, caféer osv. som han brukar vara på runt om Gokulam och en och annan inne i stan. Jag måste säga att turistens Mysore är verkligen inte den jag lärt känna under min tid här men det är jag glad för. Kinesisk mat och västerländska mataffärer hittar jag också i Sverige. Fast ibland är det skönt att få komma bort från “indienheten” och närmare Sverige och det man är van vid. Jag och resten av svenskarna smiter ibland iväg till Coffey day för att få lite andrum. Även om jag kommer att sakna barnen och att det kommer att kännas svårt att lämna dem så är jag glad över att få åka tillbaka till Sverige. Jag är trött på alla smålögner, snack bakom ryggen, småfalskheten och “respekten” för äldre och överordnanden vilket jag personligen inte skulle kalla respekt. Vuxna kvinnor ljuger, förvränger sanningen och skyller ifrån sig på barn för att inte behöva stå till svars inför sina chefer eller någon annan över dem. Det finns nog överallt men jag har upplevt det mer än någonsin i Indien och jag har tom börjat betrakta det som en del av den indiska kulturen. Jag tror att många av svenskarna är irriterade på den här så kallade respekten då man bara accepterar vad som sägs till en utan att ifrågasätta. Man får inte ifrågasätta eller ibland ens berätta sanningen om något som hänt eftersom allt hela tiden ska vara så bra på ytan. Så under ytan gott folk och fram med lite konfrontationer! Konfrontationer är bra bara man vet att det finns sätt att säga saker på.

Nu ska jag i alla fall sova, är otroligt trött och jag orkar inte sitta uppe tills alla somnat för att göra det här inlägget till ett bra. Det får bli som det blir… Jag ska träffa en australiensiskt kvinna jag lärt känna här imorgon klockan 8 för att gå till Tina som lär henne laga mat. Ska prata lite mat och kök med henne för att hitta en perfekt present till mamma eftersom mamma tycker om matlagning. Vill verkligen ta med mig något bra till henne.

PS: Jag var hos min skräddare igen för att ta mer mått, snart har jag min jasmindräkt i handen wohoo!

Womens rights

Hello everyone :)

:D Womens rights!!! Why do we talk so much about womens rights and what is womens rights reeeaaally?? Those are questions we have got from our indian partcipants lately. I dont think they really understand why we talk about that so much and get so upset about it ;P

But heeey! its hard not to react when what it means to be a woman in india is ohhh soo different from what it means to be a woman in Sweden. Some times I feel lika an indian man in a womans body, becouse Im use to the mens freedom. On the other hand Im used to much more freedom then the indian men too.. Its very interesting and cool to be here, but sometimes this is ohh so frustrating. :D

Every week we have an educacton day where we talk about human rights, focusing on different areas every time. This friday it was womans rights and we visited a womans shelter and talked to the staff and the women, asked questions and had discussions. The women living there were former prostitutes, wifes that had escaped violent husbands, young women from love marriages that had gone wrong(the young couple run away from their familys and live as a married couple and after a while the "husband" leaves his "wife" and goes back to his family= her life is ruined), runaways etc.

It was so interesting! Learned a lot! Being a widow is a big problem in india. Many times if ure family is poor and ure husbend dies the widows doesnt know what to do. How to support ure children and take care of ure family? Prostitution may be the only option. To have a son is better then having a daughter; the son is allways the one that takes care of the perents when they are old and the family has to pay a huge dowry(money, jewellerys) for the daughter when she gets married. Many illigeal abortions are taking place becouse of this. Etc.

My partner Roopa has told me many times that she feels it very hard to be a woman in India. But she has also told me that things has changed a lot just the last few years. Five years ago a woman couldnt go to the cinema by herself without getting harassed by men, now its possible. More and more women are learning how to read and write and get higher education.... Things are happening! Slowly :P

Fun stuff.
Indians wiggle their head from side to side a lot. It means ok. But it can be a irritated small ok/an of course ok/an Im not sure but I think so ok/totally ok etc, u never really know. Did u like the food? wiggle wiggle ok(I wonder: was it good or what???). Is this the right direction? wiggle wiggle ok(I wonder: Are u sure or gessing??). Hahaa ;P all the swedish participants have started doing this too now, including me, becouse its just crazy weird and.. adorable.

Hardest thing in India: The culture is totally different.

Best thing: The culture is totally different.

That was all for now! Take care!

Diana - Erkännandet är det första steget till förändring

Hej jag heter Diana och jag är matkoman...
Jag har ätit mat i snart 20 år nu, inte en dag går utan att jag känner att jag måste äta.
Vi spenderar mer än hälften av vår tid med svenskarna med att prata om mat och svenska bakelser och hur vi kan få in så mycket kladdkaka och fika i vårt program som möjligt. Idag ringde Max mig, han hade hittat en ugn och handlade ingredienser för att baka kakor i plural. En fiffig person kom på att vi inte bara skulle stanna vid filmkvällar utan att vi också skulle baka till varje Educational Day. Är alla svenskar så här chokladberoende och matgalna? Marabou måste tjäna en förmögenhet för varje minut som går! Nu ligger jag i alla fall i min säng och vänder och vrider på mig eftersom jag ätit som en gris, ändå får jag en impuls att ta fram nötterna jag köpte idag. Ja du vad ska man säga, thats nuts!

Fast helt seriöst nu, jag är j*vligt trött och proppmätt eftersom Elizas storasyster öst mat över mig från ögonblicket jag kom in genom hennes dörr intill det sista ögonblicket då jag gick ut. Matöverdos kan man lugnt säga, Nästa Rehab… Hon är så söt Rosi och så omtänksam, jag tycker verkligen om henne, men ibland måste jag lära mig att säga nej till mat vilket inte alltid är det lättaste i Indien. Något de andra svenska deltagarna nog kan intyga. Bara kanske är mina extra 5cm i midjan relaterade till detta på något sätt. Jag ville i alla fall lägga upp bilderna på min fina henna som jag fick idag på både händer och fötter så jag tvingade mig själv att sätta igång datorn. Då kan jag trotts min sprickande mage och mina tunga ögonlock passa på att skriva lite mer om min dag. Men först bilderna, wohoooo! Hon är en sann konstnär den där Kavita… =D

En annan intressant grej som hände idag, förutom att jag hann både springa och öva lite på min yoga på morgonen innan kyrkan *stolt*. En man kom för att titta på Nagama, en 19årig tjej på barnhemmet idag för giftermål! (Herregud, “titta på” låter som att jag pratar om valpar som är ute för adoption). Han är 10 år äldre och utom att gå in på detalj så är han verkligen inte mannen jag skulle vilja gifta mig med men hon accepterade. Jag överhörde också Nanda aunty säga till Uncle att han också accepterat, i alla fall så tror jag att jag hörde det. Detta innebär att Nagama kanske inte kommer att bo kvar här om några månader. Hon kommer att vara gift med indiska herr långben på 29 år och bo ute på landet 7-8 timmar ifrån det ställe där hon växte upp. Hon har ju själv sagt att hon är en stadstjej och tycker inte om landsbygden, varför ska hon iväg för att leva bland kossor och grisar nu? hmm… kanske inte är så stor skillnad mellan Mysore och landsbygden i alla fall. :\ Idag hos pastorn så nämnde Eliza att en man skulle komma och titta på Nagama för pastorns fru (Angela tror jag, hon blir ju hela tiden “referred to as” pastorns fru så det är svårt att hålla koll). Eliza påpekade att hon var ung för giftermål men att hon bodde på barnhem så hon var ju tvungen att bli “shipped off” som hon själv formulerade det. Jag blev påmind om deras verklighet något som jag hade slutat tänka på. En verklighet som gäller inte bara för dessa flickor men nog för de flesta unga kvinnor i det här landet. Vissa studerar andra inte men för de flesta är målet att gifta sig och alla preparationer innan giftermålet slutar ändå där. Även om du har en utbildning så är det aldrig säkert att du kommer att jobba med det. Det är inte upp till dig, utan till din man. Vissa kvinnor är dock smartare och försöker göra upp detta innan de gifter sig, allt ifrån vad de får och inte får ha på sig till om de får jobba eller inte. Jag blir så ledsen över att inse att indiska kvinnors verklighet idag ligger närmare till vad som var min mormors verklighet då hon var ung än vad min är i dagens Sverige. Med detta i tanke måste vi också komma ihåg att Indien har utvecklats mycket på sistone. Vad jag fått höra så kunde inte en tjej gå ensam på bio för 5 år sen men att det idag är okej. Jag hoppas verkligen förändringen fortsätter i samma takt som de senaste åren så att jag nästa gång här i Indien kan sitta vart jag vill på bussen utan besvär.

Det här inlägget börjar bli för långt så att jag avslutar med att säga att jag idag hämtade min fina rosa sari från skräddaren(Elizas granne). Den är babyrosa speciellt anpassad för att behaga mamma och mormor hemma i Sverige. Som en present från mig till dem. :D

Diana - Matlagning och yoga, min egen lilla kulturdag

Eliza var borta idag så jag spenderade en lugn dag i hemmet ensam. Jag vaknade ganska tidigt, väntade på att kitchen aunty skulle komma så jag kunde iaktta henne laga frukosten. Om jag ska kunna snappa upp något så är det verkligen dags att göra en ansträngning. Jag har sagt till mig själv att jag ska laga indisk mat åt min mamma och värdfamilj då jag kommer hem till Sverige och eftersom det bara är tre veckor kvar så är det en aning bråttom med det. Annars har Elizas syster lovat att lära mig laga mat då jag spenderar mina fyra dagar hemma hos dem. Eftersom de bor en 5-10 minuters promenad från barnhemmet så har jag träffat dem ganska många gånger innan och vi har hunnit börja skapa en relation. Jag kommer nog trivas ganska bra där under hemresehelgen. Bilden nedan visar Elizas syster och systerdotter hemma hos Eliza.

Större delen av dagen var jag bara hemma, lekte lite med barnen och tog det lugnt.
Jag träffade Pia, en svensk kvinna som jobbade här på Bapuji Childrens Home för 20 år sen som volontär tillsammans med två av hennes vänner. Det var kul att få prata lite med henne och höra hur barnhemmet var för 20 år sedan. På den tiden var det i mycket sämre skick än idag, det är roligt att höra hur mycket framsteg Bapuji Childrens Home har gjort och det ger mig hopp om att det fortfarande fortsätts att utvecklas hela tiden.

Fram emot fem tiden gick jag över till några engelska vänner som bor mitt emot oss. En av dem, Robin har tränat yoga i flera år och har undervisat i 10 år. Han är så snäll så att han lär mig lite yoga på fritiden. Det är alltid kul, jag har aldrig gjort någon yoga förut men vilken bättre tid att börja än nu när jag ändå är i Indien. Jag kommer inte ihåg vad det hette, det han lärde mig, chokra nånting tror jag. Det är i alla fall en rad av ställningar efter varandra. Jag lånade en bok av honom också som jag snart ska lägga mig och läsa, om Kundalini yoga “The Serpent Power”.

För tillfället sitter jag och lyssnar på indisk gudamusik som jag köpte vid ett tempel i fredags på Educational day. Jag ska upp tidigt imorgon för att jogga och göra lite yoga innan det är dags att gå till kyrkan med Eliza. Vi ska dessutom hem till pastorn imorgon efteråt och äta lunch hos honom så jag måste vara pigg. Det blir alltså en tidig kväll för min del, Chuba ratri eller som min syster säger, Cuba ratri con ron y habanos!

Regn och bakning

I torsdags kom det forsta regnet. Anda sedan vi landade i mitten av Januari har det inte fallit en droppe H2O fran himlen. Standigt samma klara eller disiga himmel och sol sol sol. Vi hade dom senaste dagarna sett molnen krypa narmare och i forrgar kom det. Forst en stark vind som nastan blaste omkull mig dar jag stod och lade stenar i tradgarden. Sen borjade det regna, och det okade pa under kvallen. Nar vi satt och at tillsammans pa "verandan" vid det stora huset borjade det osa ner och strommen forsvann som pa bestallning. Rahm och Lakshman sag oroligt pa medans deras hundkoja svammade over tillsammans med resten av marken, Nagra barn fick ga ut och radda upp dom pa verandan, Tiillsammans med nagra stearinljus, ficklampor och mobiler lyste blixtrarna upp landskapet. Stromavbrottet forvandlade omgivningen till ett beckmorker som lystes upp helt varje gang en blixt slog ner, och lamnade mig blind i nagra sekunder efterat. Dagen efter var luften mojligen lite klarare och inte lika dammig, men allt vatten hade forsvunnit ner i marken.Pa tisdag fyller jag ar och jag ska bjuda skolan pa kaka. Jag hittade en eldriven ugn hogt upp pa en hylla i koket. Testade den och ja, det blev varmt! Lite tveksam eftersom det inte finns angivet hur varm den ar och den stanger av sig nar den natt tempraturen, men en ugn ar en ugn! Av nagon anledning ater man inte agg i Indien om man ar vegetarian. Det ar OK om en kaka utifran skolan har agg i sig men det var inte uppskattat om jag bakade med dom dar. Nu ska letas recept.

Diana - En stund av lugn och ro

Äntligen lite lugn och ro. De stora barnen är i skolan, det är dags för de små att vila och jag kan smita iväg till datorn utan att ha halva barnhemmet hängandes över mig. Jag kan inte bestämma mig om det har varit en lugn eller en hektisk dag. Varje dag här är händelserik så jag antar att jag kan säga att det varit en dag nästan som alla andra. Jag vaknade för sent för att gå ut på min joggingrunda men hann ändå duscha nätt och jämt innan arbetarna kom för att jobba på Auntys badrum. Flera klädesplagg och lite andra saker har försvunnit från mina och Elizas(min parkamrat) väskor och idag fick vi tillbaka ganska mycket. Vi hittade både smycken och kläder i flera andra skåp vilket kändes ganska jobbigt. Jag är inte arg utan bara ledsen. På ett sätt så förstår jag att de inte har så mycket men jag misstänker att de har det ganska mycket bättre än i många andra barnhem. Alla har de kammar, någorlunda fina kläder, egna hårspännen och några halsband. De äter nog mycket mer och godare mat här än på de flesta ställen och eftersom de har det så pass bra så svider det till lite extra när de tar mina saker speciellt eftersom jag har spenderat så mycket tid med dem. I alla fall så har jag bestämt mig för att inte längre tänka på det och försöka att inte ta det personligt.

Jag måste avbryta min text för att säga att jag fått sällskap. 5 minuter är nog det enda man kan få i lugn och ro här innan någon kommer in i rummet sjungandes mitt namn. Det är ju alltid kul att vara omtyckt även om det ibland kan vara lite frustrerande att aldrig få en lugn stund för att blogga, maila familjen eller läsa en bok. Samtidigt är det kul att få uppleva det här, inte bara att jobba på barnhemmet utan att bo och spendera 24 timmar om dygnet här. Jag och Eliza sover i ett rum med 13 bäddar och det blir väldigt intensivt men ett fint minne och en underbar även om uttröttande upplevelse. Tittar du bort en sekund så är dina kläder fläckade av alla färger eller dina mycket viktiga papper i bitar som du måste pyssla ihop för att kunna läsa lappen.

Jag har aldrig sovit så mycket som här i Indien. Tack och lov att jag har en kamera som de äldre barnen kan underhålla sig med ibland, annars skulle jag vara ännu tröttare.

Tillbaka till min dag då. Det har varit en riktigt mysig början på dagen, vi har alla suttit tillsammans på gårdstrapporna och lyssnat på musik, lekt och umgåtts. Några flickor bestämde sig för att passa på att ge mig en fin frisyr medans jag satt still en stund.

(Bilden är tagen av Pooja då jag satt och skrev mitt inlägg, bakom mig är Preethi. Detta är de som ville joina mig då jag precis hade kommit igång med mitt skrivande)

Dagar som denna känner jag verkligen att jag skulle vilja ha en kamera med mig dygnet runt som kunde dokumentera allt. T.ex. idag så Krishna kom fram till mig, klappade mig på kinderna och pussade på mig samtidigt som jag höll Amish en tremånaders bebis i famnen. Jag kan inte sluta tänka på vilket fint kort det skulle bli till minne men de bästa upplevelserna får man spara i huvudet för att sådana ögonblick är svåra att dokumentera.