Mysore - Örnsköldsvik

2009-06-03T14:01:00.012+02:00

Hello! This weekend we all visited our "real" families in different towns and me and Raji went to Stockholm to meet my family! We had such a nice time walking through Stockholm, the old town, going with boat and trying different types of snacks in Hötorgshallen. (Picture)

Första haglet och första äldreboendet.

2009-05-29T23:00:00.006+02:00

Ingrid på äldreboendet Rönnen var mycket förtjust i Varu. Ingrid är pensionerad sjuksköterska, Varu är nyutexaminerad. De förstår inte varandras språk men de förstår varandra.

Välkomstfest!

2009-05-14T14:04:00.008+02:00

I tisdags hade vi välkomstfest för våra indier. Alla värdfamlijer var inbjudna samt representanter från våra arbetsplaceringar och vi hade en jättetrevlig kväll tillsammans. Mat, efterrätt (Som Diana och Eliza hade bakat) och dans bjöds det i våra indiska kläder. =)

Ovan ser ni inte ett hoppkort, men väl ett lyftkort (nytänkande) och vi väntar med spänning till nästa kort-tagning då det blir indiernas tur att lyfta oss..!! :P

Äntligen här

2009-05-06T17:25:00.009+02:00

Här är lite bilder från Indiernas första timmar i Sverige. Allt från Arlanda till mottagandet på Mellansels tågstation på morgonen och den första svenska lunchen (inte allt för uppskattad).Bilderna är ca en vecka gamla och mycket har hänt sedan dess, uppdatering kommer snart!

Tunnbrödbak i Bredbyn

2009-04-26T12:36:00.011+02:00

I fredags bakade vi tunnbröd på traditionellt vis på Anundsjö Hembyggdsgård. Till vår hjälp hade vi Katri som bakade sitt första tunnbröd när hon var sju år. Det var fantastiskt mysigt att stå i bakstugan och kavla. Och gott blev det. Medan hälften av oss bakade visade Ingrid andra hälften runt på hembyggdsgården. Ingrid hade mycket intressant att berätta hur man levde i Anundsjö från 1600 tal tills idag. På hembyggdsgården finns det många fina saker, bland annat en tapet från 1700-talet (se bild).

My stay at Kaliyuva Mane

2009-04-25T15:02:00.002+02:00

(article written for Divya Deepas newsletter and blog)
At the time I am writing this four weeks has passed since i left India for the travel back to Sweden. It rather feels like a year. The distance and differences between these two places on planet earth makes it hard to understand it´s only a little more than a month since me and Shrinath left Kaliyuva Mane on that Friday morning, waving hands through the car window. Where India was hot and dry, Sweden is cold and wet. Where India is vibrant, crowded, noisy and full of activity Sweden is calm, silent and empty.

Winter is coming to an end where I´m staying now, a city called Örnsköldsvik far up in northern Sweden. A week ago the ice on the sea outside melted and now boats can go over the water again. The birds are coming back again, they fly to warmer places during the winters. In a couple of weeks the snow will be gone and all the trees, bushes and flowers will come to life again after hiding underneath the snow and ice during the long cold winter.

A big difference to the Indian winter we experienced when we came to India in the middle of January. I came in a group of eight Swedish participants in a culture exchange project, arranged by CIU, the Swedish center for international exchange and the Indian counterpart ICDE, Inter-Cultural Dialogue and Exchange. Together with another eight Indian participants we´re spending 6 months together in India and Sweden, working at social projects. Me and my pairmate Shrinath were from January to the end of March living and working beside the children, staff and volunteers at Kaliyuva Mane. During our stay we´ve tried to put our shoulder to the wheel and help the cause of Divya Deepa in different ways. We´ve been organizing and indexing school resources, helping with office work, gardening, teaching and more.

Me and Shrinath spent most of our days in the company of the kids, from the knocks on the door in the morning to the evening meals and TV-watching afterwards. I found them a great group of children, playful and curious. I was struck by how happy the children of the school seem to be. Many of them have gone through terrrible things and come from families with big problems, but with many of them it´s not possible to tell if you dont know it from the start. This is maybe Divya Deepas biggest success, providing a caring, loving home for the children, to give them a stable environment. It´s propably only then it´s possible to provide education that will do any good.

The level of their English varied a lot. Many of them learned much during our stay over discussions on the world, Sweden, India, cricket and more. I am very happy to have been able to contribute to this, and hopefully they have gained confidence in speaking English. Fortunately, the difficulties of language does not apply to a smiling face, a helping hand or for that matter a bucket of colour during Holi! Language is an obstangle, but not for the things that really matter: love, care, empathy. People, no matter of what religion, language or country, fortunately have more similarities than differences.

During my lessons with the children I was constantly bombarded with questions about myself, my family, Sweden, Europe, the world and more! The urge to know more, the curiosity is something that children all over the world share. The objective of the schools should be to use this curiosity, to promote it, to make the children capable of finding out things on their own. Teaching children to search for information by themselves should be of first priority. With all of the worlds knowledge one computer away on the internet, the childrens own curiosity will take care of the rest.

I think that perhaps the bigggest contribution I made to Divya Deepa was to give the children a window to the rest of the world, someone to ask all those questions to. Letting them get to know a foreigner (who gets such an enormous importance in India) and get accustumed to talk English. Hopefully fuelling the urge to get out there and learn more about it, beyond the borders of Mysore, Karnataka or India.

I wish the best of luck to all of you who work on to make it possible for schools like Kaliyuva Mane to continue working. Giving opportunities to the underprivelaged and promoting a different kind of school than the one provided by the government. Without teachers teaching with their fist, were teaching is driven by positive things like love and curiosity rather than fear and punishment. Were children are thought to think by themselves. Slowly you are making the world a better place.

I väntan på en gränslös värld

2009-04-13T11:37:00.006+02:00

När kommer indierna till Övik? Alla frågar och jag har inget svar. Snart! Men vad är snart? En vecka, två veckor? Makten ligger i byråkraters händer inte i våra. Det är jobbigt att vänta på något som man inte på något sätt kan på skynda. Den långa väntan får mig att tänka på hur orättvis världen är. Varför att det så lätt för vissa nationaliteter att få pass och visum att resa vart de vill medan det är så mycket svårare för andra? Varför är vissa nationaliteter välkomna världen över medan andra möts med misstänksamhet? Varje dag dör människor för de inte på "lagligt" sätt kan passera gränser. Jag längtar efter en gränslös värld där människor får resa vart de vill. Det skulle rädda människoliv (och även underlätta för internationella ungdomsutbyten).

Bilden är från januari då jag en kväll berättar för Suma och Roopa om svenska traditioner och vilda djur. Snart ska de få uppleva den svenska kulturen själva och det glädjer mig. För det är ingen tvekan om den saken, de indiska deltagarna kommer hit - frågan är bara när. Vad brukar man säga, den som väntar på något gott...?

Framme i Övik!

2009-04-10T14:45:00.004+02:00

Nu är vi i Örnsköldsvik! Det är dock bara halva gruppen eftersom vi har problem med indiernas pass och visum. I veckor har vi stångats med en hård, kall vägg som kallas indisk byråkrati. Men förutom att halva gruppen saknas är jag mycket glad över att vara här. Vi hoppas att de kommer hit snart innan snön smälter för idag strålar vårsolen!

PS Bilden är från sista kvällen i Indien, från höger Sara, Sanna, Josefin, Stina, Diana, Malin, Sofie och Max, som ser mottligt roade över att åka utan sina parkamrater. Det är nästan man vill skicka denna bild till passkontoret i Bangalore för att skynda på saker och ting.

Diana - inomhustältning och tid med Eliza

2009-03-24T19:05:00.036+01:00

Jag sitter och bloggar i mitt nästan nya indiska nattlinne. Det har faktiskt några likheter med ett enmannatält så stort, fluffigt och heltäckande som det är. Trots att jag har fått vissa klagomål på det från Sverige så är jag som kär i mitt blommiga och prickiga nattlinne, det är ju hur bekvämt och luftigt som helst! Alla i den svenska gruppen har ett nu tror jag, kan inte vänta tills vi har indiska sleepovers i Sverige.

Jag och mitt "bärbara" tält:

- Alltid kul att tälta inomhus...

Eliza är förresten förkyld och Ratna Aunty har feber och har kräkts det känns inte så jätte kul. Hon är 80 år gammal och att bli sjuk i den åldern är inte en barnlek så jag är en aning orolig för hur de närmaste dagarna ska gå. Läkaren kunde inte ta emot henne idag och Nanda Aunty är i Bangalore, vi får se hur hon mår imorgon. Jag följde i alla fall med Eliza hem idag på eftermiddagen så hon kunde ta en tablett och jag tror hon ville känna sig hemma och vara med sina systrar lite. En annan storasyster till henne är i Mysore nu på besök för att se henne innan hon åker iväg till Sverige. Snart kommer hennes bror också till stan för att ta farväl. Eftersom Eliza har sprungit runt så mycket med sin systers man för att fixa och trixa med papper och dokument till passansökan så har vi inte umgåtts så mycket på sistone. Jag märkte idag att jag faktiskt hunnit sakna hennes närvaro och hennes systers hus en aning, det är ganska skönt att vara där. Man får en mer familjekänsla hos dem även om jag trivs på barnhemmet. Eftersom man är tillsammans med sin parkamrat konstant så kan det bli lite överväldigande ibland, klart man irriterar sig på saker hos den andra personen. Jag och Eliza kom till programmet lite senare så vi gick från att vara främlingar direkt till att bo tillsammans på barnhemmet och spendera alla dygnets timmar tillsammans. Den enda övergångstiden vi fick var 2 minuter i den mycket korta bilresan från hennes hus till barnhemmet. Eftersom vi är som siamesiska tvillingar, varandras svansar, skuggor eller vad man nu vill kalla det blir några dagar ifrån varandra ganska skönt i början, sen är det mycket trevligare att få vara med varandra igen. Vi har fått lite klagomål på oss eftersom vi tenderar att dela på oss ibland, svenskar med svenskar och indier med indier men jag tycker inte det är så himla farligt. Den här upplevelsen är så intensiv att man ibland vill prata av sig och dela sina känslor på ens eget språk med personer som förstår precis vad man menar. Vi är ju ändå tillsammans med våra parisar som vi kallar dem dygnet runt annars. Att träffa endast svenskar en gång i veckan över te eller en shoppingrunda tycker jag ändå inte är så farligt. När Eliza kommer till Sverige kommer hon säkert tycka att så mycket förändring och så mycket nytt är överväldigande jag skulle förstå om hon ville prata av sig och dela sina upplevelser med de andra indierna på kannada en gång i veckan.

Coffee day:

- Och fikat fortsätter för min del trots min nyvunna inbyggda badring
tänker ( ehhh... det fixar jag i Sverige, vi får se :P )

Här kommer förresten en glad hälsning från Josefin som har lite dåligt samvete eftersom hon inte hunnit blogga på ett tag!

Indienheten

2009-03-23T18:07:00.004+01:00

Så sitter man här igen framför datan på natten och blir massattackerad av alla mygg (slut på myggmedel). Jag har inte bloggat på ett tag nu, jag har inte haft lust att ta fram datan helt enkelt. Det har hänt så mycket som jag skulle kunna prata om att allt istället snurrar runt i huvudet och fram kommer inget, fingrarna står still på tangentbordet. Berättar lite om idag istället så kanske det kommer fram något vettigt i slutändan i alla fall.

Jag har en 3 timmars paus från 12.30 till 15.30 som jag idag utnyttjade. Oftast tvättar jag bara eller läser lite men idag så var jag ute på äventyr med Robin min engelske granne. Han har nämligen en moppe och då vet du kan man röra sig snabbt här i Indien. Det är nog det bästa transportmedlet som går att ha här. Han visade mig alla västerländska affärer, restauranger, caféer osv. som han brukar vara på runt om Gokulam och en och annan inne i stan. Jag måste säga att turistens Mysore är verkligen inte den jag lärt känna under min tid här men det är jag glad för. Kinesisk mat och västerländska mataffärer hittar jag också i Sverige. Fast ibland är det skönt att få komma bort från “indienheten” och närmare Sverige och det man är van vid. Jag och resten av svenskarna smiter ibland iväg till Coffey day för att få lite andrum. Även om jag kommer att sakna barnen och att det kommer att kännas svårt att lämna dem så är jag glad över att få åka tillbaka till Sverige. Jag är trött på alla smålögner, snack bakom ryggen, småfalskheten och “respekten” för äldre och överordnanden vilket jag personligen inte skulle kalla respekt. Vuxna kvinnor ljuger, förvränger sanningen och skyller ifrån sig på barn för att inte behöva stå till svars inför sina chefer eller någon annan över dem. Det finns nog överallt men jag har upplevt det mer än någonsin i Indien och jag har tom börjat betrakta det som en del av den indiska kulturen. Jag tror att många av svenskarna är irriterade på den här så kallade respekten då man bara accepterar vad som sägs till en utan att ifrågasätta. Man får inte ifrågasätta eller ibland ens berätta sanningen om något som hänt eftersom allt hela tiden ska vara så bra på ytan. Så under ytan gott folk och fram med lite konfrontationer! Konfrontationer är bra bara man vet att det finns sätt att säga saker på.

Nu ska jag i alla fall sova, är otroligt trött och jag orkar inte sitta uppe tills alla somnat för att göra det här inlägget till ett bra. Det får bli som det blir… Jag ska träffa en australiensiskt kvinna jag lärt känna här imorgon klockan 8 för att gå till Tina som lär henne laga mat. Ska prata lite mat och kök med henne för att hitta en perfekt present till mamma eftersom mamma tycker om matlagning. Vill verkligen ta med mig något bra till henne.

PS: Jag var hos min skräddare igen för att ta mer mått, snart har jag min jasmindräkt i handen wohoo!

Womens rights

2009-03-22T09:56:00.004+01:00

Hello everyone :)

:D Womens rights!!! Why do we talk so much about womens rights and what is womens rights reeeaaally?? Those are questions we have got from our indian partcipants lately. I dont think they really understand why we talk about that so much and get so upset about it ;P

But heeey! its hard not to react when what it means to be a woman in india is ohhh soo different from what it means to be a woman in Sweden. Some times I feel lika an indian man in a womans body, becouse Im use to the mens freedom. On the other hand Im used to much more freedom then the indian men too.. Its very interesting and cool to be here, but sometimes this is ohh so frustrating. :D

Every week we have an educacton day where we talk about human rights, focusing on different areas every time. This friday it was womans rights and we visited a womans shelter and talked to the staff and the women, asked questions and had discussions. The women living there were former prostitutes, wifes that had escaped violent husbands, young women from love marriages that had gone wrong(the young couple run away from their familys and live as a married couple and after a while the "husband" leaves his "wife" and goes back to his family= her life is ruined), runaways etc.

It was so interesting! Learned a lot! Being a widow is a big problem in india. Many times if ure family is poor and ure husbend dies the widows doesnt know what to do. How to support ure children and take care of ure family? Prostitution may be the only option. To have a son is better then having a daughter; the son is allways the one that takes care of the perents when they are old and the family has to pay a huge dowry(money, jewellerys) for the daughter when she gets married. Many illigeal abortions are taking place becouse of this. Etc.

My partner Roopa has told me many times that she feels it very hard to be a woman in India. But she has also told me that things has changed a lot just the last few years. Five years ago a woman couldnt go to the cinema by herself without getting harassed by men, now its possible. More and more women are learning how to read and write and get higher education.... Things are happening! Slowly :P

Fun stuff.
Indians wiggle their head from side to side a lot. It means ok. But it can be a irritated small ok/an of course ok/an Im not sure but I think so ok/totally ok etc, u never really know. Did u like the food? wiggle wiggle ok(I wonder: was it good or what???). Is this the right direction? wiggle wiggle ok(I wonder: Are u sure or gessing??). Hahaa ;P all the swedish participants have started doing this too now, including me, becouse its just crazy weird and.. adorable.

Hardest thing in India: The culture is totally different.

Best thing: The culture is totally different.

That was all for now! Take care!

Diana - Erkännandet är det första steget till förändring

2009-03-15T21:44:00.009+01:00

Hej jag heter Diana och jag är matkoman...
Jag har ätit mat i snart 20 år nu, inte en dag går utan att jag känner att jag måste äta.
Vi spenderar mer än hälften av vår tid med svenskarna med att prata om mat och svenska bakelser och hur vi kan få in så mycket kladdkaka och fika i vårt program som möjligt. Idag ringde Max mig, han hade hittat en ugn och handlade ingredienser för att baka kakor i plural. En fiffig person kom på att vi inte bara skulle stanna vid filmkvällar utan att vi också skulle baka till varje Educational Day. Är alla svenskar så här chokladberoende och matgalna? Marabou måste tjäna en förmögenhet för varje minut som går! Nu ligger jag i alla fall i min säng och vänder och vrider på mig eftersom jag ätit som en gris, ändå får jag en impuls att ta fram nötterna jag köpte idag. Ja du vad ska man säga, thats nuts!

Fast helt seriöst nu, jag är j*vligt trött och proppmätt eftersom Elizas storasyster öst mat över mig från ögonblicket jag kom in genom hennes dörr intill det sista ögonblicket då jag gick ut. Matöverdos kan man lugnt säga, Nästa Rehab… Hon är så söt Rosi och så omtänksam, jag tycker verkligen om henne, men ibland måste jag lära mig att säga nej till mat vilket inte alltid är det lättaste i Indien. Något de andra svenska deltagarna nog kan intyga. Bara kanske är mina extra 5cm i midjan relaterade till detta på något sätt. Jag ville i alla fall lägga upp bilderna på min fina henna som jag fick idag på både händer och fötter så jag tvingade mig själv att sätta igång datorn. Då kan jag trotts min sprickande mage och mina tunga ögonlock passa på att skriva lite mer om min dag. Men först bilderna, wohoooo! Hon är en sann konstnär den där Kavita… =D

En annan intressant grej som hände idag, förutom att jag hann både springa och öva lite på min yoga på morgonen innan kyrkan *stolt*. En man kom för att titta på Nagama, en 19årig tjej på barnhemmet idag för giftermål! (Herregud, “titta på” låter som att jag pratar om valpar som är ute för adoption). Han är 10 år äldre och utom att gå in på detalj så är han verkligen inte mannen jag skulle vilja gifta mig med men hon accepterade. Jag överhörde också Nanda aunty säga till Uncle att han också accepterat, i alla fall så tror jag att jag hörde det. Detta innebär att Nagama kanske inte kommer att bo kvar här om några månader. Hon kommer att vara gift med indiska herr långben på 29 år och bo ute på landet 7-8 timmar ifrån det ställe där hon växte upp. Hon har ju själv sagt att hon är en stadstjej och tycker inte om landsbygden, varför ska hon iväg för att leva bland kossor och grisar nu? hmm… kanske inte är så stor skillnad mellan Mysore och landsbygden i alla fall. :\ Idag hos pastorn så nämnde Eliza att en man skulle komma och titta på Nagama för pastorns fru (Angela tror jag, hon blir ju hela tiden “referred to as” pastorns fru så det är svårt att hålla koll). Eliza påpekade att hon var ung för giftermål men att hon bodde på barnhem så hon var ju tvungen att bli “shipped off” som hon själv formulerade det. Jag blev påmind om deras verklighet något som jag hade slutat tänka på. En verklighet som gäller inte bara för dessa flickor men nog för de flesta unga kvinnor i det här landet. Vissa studerar andra inte men för de flesta är målet att gifta sig och alla preparationer innan giftermålet slutar ändå där. Även om du har en utbildning så är det aldrig säkert att du kommer att jobba med det. Det är inte upp till dig, utan till din man. Vissa kvinnor är dock smartare och försöker göra upp detta innan de gifter sig, allt ifrån vad de får och inte får ha på sig till om de får jobba eller inte. Jag blir så ledsen över att inse att indiska kvinnors verklighet idag ligger närmare till vad som var min mormors verklighet då hon var ung än vad min är i dagens Sverige. Med detta i tanke måste vi också komma ihåg att Indien har utvecklats mycket på sistone. Vad jag fått höra så kunde inte en tjej gå ensam på bio för 5 år sen men att det idag är okej. Jag hoppas verkligen förändringen fortsätter i samma takt som de senaste åren så att jag nästa gång här i Indien kan sitta vart jag vill på bussen utan besvär.

Det här inlägget börjar bli för långt så att jag avslutar med att säga att jag idag hämtade min fina rosa sari från skräddaren(Elizas granne). Den är babyrosa speciellt anpassad för att behaga mamma och mormor hemma i Sverige. Som en present från mig till dem. :D

Diana - Matlagning och yoga, min egen lilla kulturdag

2009-03-14T16:17:00.011+01:00

Eliza var borta idag så jag spenderade en lugn dag i hemmet ensam. Jag vaknade ganska tidigt, väntade på att kitchen aunty skulle komma så jag kunde iaktta henne laga frukosten. Om jag ska kunna snappa upp något så är det verkligen dags att göra en ansträngning. Jag har sagt till mig själv att jag ska laga indisk mat åt min mamma och värdfamilj då jag kommer hem till Sverige och eftersom det bara är tre veckor kvar så är det en aning bråttom med det. Annars har Elizas syster lovat att lära mig laga mat då jag spenderar mina fyra dagar hemma hos dem. Eftersom de bor en 5-10 minuters promenad från barnhemmet så har jag träffat dem ganska många gånger innan och vi har hunnit börja skapa en relation. Jag kommer nog trivas ganska bra där under hemresehelgen. Bilden nedan visar Elizas syster och systerdotter hemma hos Eliza.

Större delen av dagen var jag bara hemma, lekte lite med barnen och tog det lugnt.
Jag träffade Pia, en svensk kvinna som jobbade här på Bapuji Childrens Home för 20 år sen som volontär tillsammans med två av hennes vänner. Det var kul att få prata lite med henne och höra hur barnhemmet var för 20 år sedan. På den tiden var det i mycket sämre skick än idag, det är roligt att höra hur mycket framsteg Bapuji Childrens Home har gjort och det ger mig hopp om att det fortfarande fortsätts att utvecklas hela tiden.

Fram emot fem tiden gick jag över till några engelska vänner som bor mitt emot oss. En av dem, Robin har tränat yoga i flera år och har undervisat i 10 år. Han är så snäll så att han lär mig lite yoga på fritiden. Det är alltid kul, jag har aldrig gjort någon yoga förut men vilken bättre tid att börja än nu när jag ändå är i Indien. Jag kommer inte ihåg vad det hette, det han lärde mig, chokra nånting tror jag. Det är i alla fall en rad av ställningar efter varandra. Jag lånade en bok av honom också som jag snart ska lägga mig och läsa, om Kundalini yoga “The Serpent Power”.

För tillfället sitter jag och lyssnar på indisk gudamusik som jag köpte vid ett tempel i fredags på Educational day. Jag ska upp tidigt imorgon för att jogga och göra lite yoga innan det är dags att gå till kyrkan med Eliza. Vi ska dessutom hem till pastorn imorgon efteråt och äta lunch hos honom så jag måste vara pigg. Det blir alltså en tidig kväll för min del, Chuba ratri eller som min syster säger, Cuba ratri con ron y habanos!

Regn och bakning

2009-03-14T11:31:00.000+01:00

I torsdags kom det forsta regnet. Anda sedan vi landade i mitten av Januari har det inte fallit en droppe H2O fran himlen. Standigt samma klara eller disiga himmel och sol sol sol. Vi hade dom senaste dagarna sett molnen krypa narmare och i forrgar kom det. Forst en stark vind som nastan blaste omkull mig dar jag stod och lade stenar i tradgarden. Sen borjade det regna, och det okade pa under kvallen. Nar vi satt och at tillsammans pa "verandan" vid det stora huset borjade det osa ner och strommen forsvann som pa bestallning. Rahm och Lakshman sag oroligt pa medans deras hundkoja svammade over tillsammans med resten av marken, Nagra barn fick ga ut och radda upp dom pa verandan, Tiillsammans med nagra stearinljus, ficklampor och mobiler lyste blixtrarna upp landskapet. Stromavbrottet forvandlade omgivningen till ett beckmorker som lystes upp helt varje gang en blixt slog ner, och lamnade mig blind i nagra sekunder efterat. Dagen efter var luften mojligen lite klarare och inte lika dammig, men allt vatten hade forsvunnit ner i marken.Pa tisdag fyller jag ar och jag ska bjuda skolan pa kaka. Jag hittade en eldriven ugn hogt upp pa en hylla i koket. Testade den och ja, det blev varmt! Lite tveksam eftersom det inte finns angivet hur varm den ar och den stanger av sig nar den natt tempraturen, men en ugn ar en ugn! Av nagon anledning ater man inte agg i Indien om man ar vegetarian. Det ar OK om en kaka utifran skolan har agg i sig men det var inte uppskattat om jag bakade med dom dar. Nu ska letas recept.

Diana - En stund av lugn och ro

2009-03-11T11:20:00.006+01:00

Äntligen lite lugn och ro. De stora barnen är i skolan, det är dags för de små att vila och jag kan smita iväg till datorn utan att ha halva barnhemmet hängandes över mig. Jag kan inte bestämma mig om det har varit en lugn eller en hektisk dag. Varje dag här är händelserik så jag antar att jag kan säga att det varit en dag nästan som alla andra. Jag vaknade för sent för att gå ut på min joggingrunda men hann ändå duscha nätt och jämt innan arbetarna kom för att jobba på Auntys badrum. Flera klädesplagg och lite andra saker har försvunnit från mina och Elizas(min parkamrat) väskor och idag fick vi tillbaka ganska mycket. Vi hittade både smycken och kläder i flera andra skåp vilket kändes ganska jobbigt. Jag är inte arg utan bara ledsen. På ett sätt så förstår jag att de inte har så mycket men jag misstänker att de har det ganska mycket bättre än i många andra barnhem. Alla har de kammar, någorlunda fina kläder, egna hårspännen och några halsband. De äter nog mycket mer och godare mat här än på de flesta ställen och eftersom de har det så pass bra så svider det till lite extra när de tar mina saker speciellt eftersom jag har spenderat så mycket tid med dem. I alla fall så har jag bestämt mig för att inte längre tänka på det och försöka att inte ta det personligt.

Jag måste avbryta min text för att säga att jag fått sällskap. 5 minuter är nog det enda man kan få i lugn och ro här innan någon kommer in i rummet sjungandes mitt namn. Det är ju alltid kul att vara omtyckt även om det ibland kan vara lite frustrerande att aldrig få en lugn stund för att blogga, maila familjen eller läsa en bok. Samtidigt är det kul att få uppleva det här, inte bara att jobba på barnhemmet utan att bo och spendera 24 timmar om dygnet här. Jag och Eliza sover i ett rum med 13 bäddar och det blir väldigt intensivt men ett fint minne och en underbar även om uttröttande upplevelse. Tittar du bort en sekund så är dina kläder fläckade av alla färger eller dina mycket viktiga papper i bitar som du måste pyssla ihop för att kunna läsa lappen.

Jag har aldrig sovit så mycket som här i Indien. Tack och lov att jag har en kamera som de äldre barnen kan underhålla sig med ibland, annars skulle jag vara ännu tröttare.

Tillbaka till min dag då. Det har varit en riktigt mysig början på dagen, vi har alla suttit tillsammans på gårdstrapporna och lyssnat på musik, lekt och umgåtts. Några flickor bestämde sig för att passa på att ge mig en fin frisyr medans jag satt still en stund.

(Bilden är tagen av Pooja då jag satt och skrev mitt inlägg, bakom mig är Preethi. Detta är de som ville joina mig då jag precis hade kommit igång med mitt skrivande)

Dagar som denna känner jag verkligen att jag skulle vilja ha en kamera med mig dygnet runt som kunde dokumentera allt. T.ex. idag så Krishna kom fram till mig, klappade mig på kinderna och pussade på mig samtidigt som jag höll Amish en tremånaders bebis i famnen. Jag kan inte sluta tänka på vilket fint kort det skulle bli till minne men de bästa upplevelserna får man spara i huvudet för att sådana ögonblick är svåra att dokumentera.

Livet i Indien rullar på som vanligt - Diana

2009-03-09T05:33:00.004+01:00

Jag har inte skrivit något innan så att göra en uppdatering av allt blir svårt. I början tyckte jag att det indiska vardagslivet var påfrestande eftersom det finns flera oskrivna regler om vad man som kvinna får och inte får göra vilka begränsar mig så mycket mer än vad jag är van vid. Men så fort jag accepterade att det finns vissa saker jag bara inte kan göra i Indien och försökte anpassa mig mer gick det bättre. Ibland kan det vara svårt att upprätthålla sitt jag samtidigt som man försöker anpassa sig så mycket som möjligt. Det är en balansgång som jag idag känner att jag klarar av ganska bra. Jag har definitivt lärt mig att inte bara vara mer öppen för alla sidorna av nya kulturer utan också integreras i dem. Barnen på barnhemmet jag bor i, Bapuji childrens home har lärt mig hur mycket som helst. Jag kan lite av allt, lekar, danser, låtar men roligaste är nog hur jag lärt mig lite men i alla fall tillräkligt med kannada för att kunna hålla en kortare enkel konversation och kommunicera fram det viktigaste.

Ja, livet i Indien rullar på, barnen är underbara men busiga som attan. När jag kommer in genom porten på kvällen kommer de springande mot mig och ropar Diana aka(storasyster) Diana aka! och hoppar rakt in i min famn. Det värmer verkligen, mina små älskade änglar, som ibland kan bete sig mer som små djävular i förklädnad. Förutom allt ståhej varje dag med tjafs och bråk med varandra så har de tid att hitta på annat bus. Barn tar verkligen på ens energi speciellt när du inte talar deras språk. Att förklara saker och försöka vara pedagogisk är väldigt krävande även om de fyller mig med energi att fortsätta varje gång de kramar om mig, visar kärlek eller att jag lyckats lära dem något. Vissa dagar krävs dock väldigt mycket tålamod. En dag när jag stod och tvättade mina kläder på gården gjorde jag misstaget av att distrahera mig i två minuter. Jag har nämligen hittat vänner runt om i området som jag stod och pratade med en snabbis. De fyra busigaste flickorna som i början älskade att testa mig samlade ihop mina tvättade blöta kläder och bestämde sig för att leka tvättstuga. De blötte kläderna igen och la allt i en och samma hög. Eftersom jag inte hade tvättat på ett bra tag var det ganska mycket och mina kläder fick självklart fläckar av alla olika möjliga färger. Det var bara att bege sig ut på shoppingrunda helgen efter då. Ja, det är ju bara att skratta åt nu och även om jag nu mer lättsamt kan se fläckarna som ett minne så sved det till i början eftersom jag verkligen tyckte om några av plaggen. Nedan är en bild på mina fyra små busfrön som bestämde sig för att hjälpa mig med tvätten.

Internationella kvinnodagen!

2009-03-08T14:59:00.002+01:00

I Mysore halls det seminarier pa kvinnouniversiteten och foretag lottar ut gratis skonhetsbehandlingar och pa vissa restauranger ater kvinnor for halva priset for att uppmarksamma denna viktiga dag. Men framforallt har Mysore (och resten av Indien kan jag formoda) drabbats av eximinationsfeber! Snart ar det sommarlov och det ar offantligt manga stundenter som ska examineras. De lokala tidningar ar fyllda med arga insandare som klagar over alla stromavbrott i Mysore och hur detta kommer att paverka Mysoriska studenters resultat negativt. Igar gick jag forbi en forelasning som anordnades gratis av en organisation som handlade om "Brain Food", dvs vad man bor ata for att komma ihag och plugga battre. Forelasningen var fullsatt av foraldrar och deras barn. Tyvarr var den pa kannada men jag kunde snappa upp vissa ord som at mycket frukt, at inte fett osv. Det var intressant!

I Karnataka (staten vi ar i) kommer 857 000 att ga ut (motsvarande) hogstadiet. Tyvarr sa ar det fler pojkar an flickor (464 000 pojkar och 394 000 flickor) som kommer att skriva sitt slutprov pa 2760 eximinationscenter runt om i staten. I tidningen skrivs det att alla ska fa sitta vid ett bord och skriva, ingen ska behova sitta pa golvet och narliggande kopieringsaffarer ska hallas stangda for att undvika fusk... Anledningarna till den ojamna konsfordelningen ar manga, tex: det fods farre flickor an pojkar (927 flickor per 1000 pojkar), flickor uppmuntras inte alltid att ga i skolan eftersom de anda ska gifta sig och vara hemmafruar (mindre an 9 % av Indiens unga kvinnor fortsatter att plugga efter gymnasiet). Ar 2001 kunde ca 75 % av mannen och 58% av kvinnorna lasa och skriva i Karnataka.

Hemma hos mig kliver Pavi upp kl 6 pa morgonen en sondag for att hinna plugga innan hon gar till skolan for att ga pa extra lektioner. Inte for att jag tror att hon verkligen behover det - hon ar ju trots allt bast i sin arskurs! Pa kvallarna sitter jag och hon och ovar pa engelska. Jag staller fragor som hon har forberett och hon forsoker komma ihag svaren. "What was Mr Desai's job?" "Surgeon" "Full sentence Pavi!" "He was a surgeon". Very good... Jag forstar mig inte pa de indiska utbildningsystemet som i mangt och mycket gar ut pa att lara sig saker utantill. Pavi vet inte vad surgeon betyder, men hon vet att det ar Mr Desais jobb! Vad som gor mig glad ar att Pavi kommer fa ga ut hogstadiet, hon kommer ga ut gymnasiet och med storsta sannolikhet kommer hon ocksa ta en universitets examen - om hon vill. Och hon kommer fa valja vad hon vill plugga, nagot som ar ovanligt for flickor i Indien.

Utbildning och kvinnors situation i Indien har varit ett aterkommande tema pa vara utbildningsdagar, vilket ar viktigt och intressant. Jag tror att manga av oss funderar mycket pa vilka olika forutsattningar vi har. Allt fran att bestamma vem vi vill gifta oss med till vad vi vill plugga pa universitetet -livsavgorande val som ar en sjalvklarhet for manga svenska tjejer och ofattbart for manga indiska tjejer idag.

Happy international women's day! Jamlikhet at alla!

ps bilden ar fran Bapuji childrens home, Elisas och Dianas arbetplatsplacering, ett hem for foraldralosa barn.

Pics from Midcamp

2009-03-07T15:13:00.007+01:00

Max was writing about our midcamp so we decided to show some pictures from our great time in Ooty! Thanks everybody for a lovely midcamp with lots of laughter. // Shashikala and Sandra

Midcamp

2009-03-07T11:11:00.002+01:00

En snabb vecka har gatt sen vi kom hem fran "midcamp" i Ooty. Ooty ligger i grannprovinsen Tamil Nadu nagra timmar soderut. Vagen gick forst genom sodra Karnataka och nagon slags reservat dar det skulle finnas tigrar. Pa andra sidan vantade branta bergsryggar som bussen skulle ta sig upp for. Nar jag akte bil i alperna tyckte jag att kruvorna ibland kunde se vaghalsiga ut men det var rena autobahn jamfort med vagen upp mot Ooty. Vagen gick foresten bara uppat, det var for trangt och farligt att aka nerat och pa hemvagen fick vi ta en lang omvag pa flera timmar.

Val uppfor berget var landskapet gronare. och barrtrad blev vanligare. Vet inte om det var inbillning men jag tyckte molnen sag annorlunda ut dar. I Mysore brukar dom stracka ut sig till ett sorts dis over hela himlen, i Ooty sag dom mer ut som gamla hederliga vackert-vader moln, mer som hemma. Tempraturerna var ocksa dom mer som hemma. Pa dagarna var det fint och inte sa fruktansvart varmt (men solen tog anda, har en kraftigt markerad strumprand nu). Kvallarna var svala men inne i huset blev det riktigt kallt, filtarna tog snabbt slut.

Under midcampet spenderade vi dagarna med att snacka igenom vad vi gjort hittills, vad vi vill gora innan vi sticker, vad som vart bra och vad som vart daligt. Nar vi inte satt i ring och berattade om vad vi tankte lekte vi olika lekar (larde mig bl.a. Indiska leken "kabburdi", given i sommar) eller bara satt och pratade. Harligt att traffa gruppen under lite lugna forhallanden, vi ses ofta i Mysore pa helgerna men det ar alltid nagot som ska ses eller arenden som ska utrattas.

I Ooty kollade vi ocksa pa ett teplantage och besokte en tefabrik. Fabriken var egentligen mer av ett musem/butik, men det var intressant att fa reda pa hur teet gar fran plantor till butik, vilka villkor arbetarna har osv. Vi tog oss tillbaka till fots promenerandes nerfor dalen och tittade pa landskapet.

http://en.wikipedia.org/wiki/Ooty

2009-02-23T08:40:00.002+01:00

Hej! Jag har en blogg dar jag har lite bilder och ocksa skrivit mer. Jag tankte lagga upp nagra bilder har idag, men usb-porten pa denna dator ar tom.. Typiskt.. Bloggen ar iaf www.indierock.blogg.se ! Vi ses! / Josefin

Halva delen av indiska utbytet avslutat!

2009-02-23T07:49:00.004+01:00

Nastan mid camp! Vi aker ivag imornbitti :) Oj vad tiden gar fort! Men battre att den rusar ivag an att den gar jattelangsamt.

Den har indiska delen av utbytet ar verkligen mindre utmanande an vad jag trodde! Mycket lustigare, slappare och lattsammare :D -Jag har ocksa blivit mkt mer uppassad an vad jag trodde jag skulle bli haha...

Mina utmaningar har val mest varit att man tydligen brakar pa olika satt i indien och sverige(typ jag vill prata prata prata, medan min paris blir tyst och sur), manga talamodsprovande kommunikationsproblem, anpassning till kulturella olikheter som uppfattas som helt normala i indien men oartiga och kanske forolampande i Sverige(typ prata i mobilen sent pa kvallen och tidigt pa morgonen nar en annan forsoker sova :P, att overdriva och dolja saker, andra om planer i sista minuten etc).

Den har resan blev ocksa mkt mer spirituell an vad jag trodde den skulle bli. Eftersom jag bor med massa nunnor och training nuns som har massa bilder pa jesus och holy mary och har gudstjanster flera ganger per dag sa har jag funderat ratt mkt pa spiritualitet och meningen med livet. Mkt intressant. Jag tycker det ar valdigt fint det livet de lever, nunnorna! Att offra familjelivet som ar en san otroligt viktig del i livet(spec har i indien) for att tjana guds sak och hjalpa manniskor :) det ar ju valdigt osjalviskt och vackert.

Ibland kan den svernska vasterlandska livsstilen kannas ganska platt och ytlig, nar jag jamfor med all spiritualitet som genomsyrar nunnornas livsstil har pa Mercy Home. Overhuvudtaget har i Indien ar religion valdigt stort. Alla tror pa nat, man ar hindu, muslim, kristen eller nagon annan religion. Sa nar jag sager att jag ar non reiglious blir folk forvirrade och tycker det ar konstigt ;) hehe..

Idag ska jag hamta ut min forsta sari fran skraddaren! Hoho! Det ar en senapsgul historia och jag ar forvantansfull!

Jakten efter saris och chapati lunch

2009-02-21T12:18:00.006+01:00

Idag har jag, Sofie och Sanna gett oss ut pa jakt efter saris. Vi hade aven med oss Suma som smakrad. Vi irrade omkring i over en timme bland alla tusen sarisar, och vi kopte minst en var sa nu ar det obligatoriska sariskopet avklarat!

idag har vi ocksa atit chapati till lunch, som ar ett av alla dessa underbara brod som finns i Indien. Sanna bestallde 2 chapati, Sofie 3 och jag 5, kyparen sag en aning skeptiskt pa oss over att vi ville ata sa manga chapati..

For ovrigt sa bor jag och min parkamrat Mangala pa en kristen internatskola dar vi jobbar som assisternade larare. Stallet ar valdigt fint, ordentligt och vasterlandskt. Det ar prydliga gangar dar man gar, spootlights som lyser om kvallarna och vi far bade pepsi och popcorn lite da och da. Mangala alskar stallet, och pratar nastan varje dag om hur fint vi bor medan jag tycker att det kanns alldeles for mycket som hemma...

Inglish

2009-02-21T08:39:00.002+01:00

I Indien fungerar Engelskan lite som ett sammanbindande sprak. Det enda som hela Indien egentlligen har gemensamt ar ju att dom styrts av Britter (forutom nagra sma stallen dar fransmann och portugiser harjade istallet). Men Engelska i Indien ar inte alltid Engelska, iallafall inte for mig. Brytningen gor det ibland valdigt svart att forsta vad folk sager, far forsoka lyssna efter nagra ord och satta ihop meddelandet i huvudet sjalv. Det ar ocksa en viss skillnad i vilka Engelska ord som man faktiskt anvander. "he's a very dull boy' (distra/borta/knepig) har jag nog aldrig hort nagon i England saga. Det "engelska" ordet for "madjige" (en sorts vattnig filmjolk for att kontra kryddorna) ar tydligen "kurds", vad det nu kommer ifran for madjige finns inte i Europa vad jag vet.

Ibland blir det roliga overaskningar nar man forstar vad ett ord egentligen betyder. For nagra veckor sen fick en pojke smeknamnet "goscht" (han ar nr1, jag nr2). Jag trodde det var kannada och forsokte forsta vad det kunde betyda, och fick efter ett tag reda pa att dom alla menade "ghost". Ett annat smeknamn, "daina", fattade jag efter en manad skulle betyda "dino" som i "dinosaur", eftersom han tydligen at mycket.

I morse var nog den basta daremot. Jag och Srinath hade raknat vilka lander som spelade Cricket och han sa att "jimm-bom-bay" ofta spelade mot Indien. Jag forsokte forklara att det inte finns nagot sadant land men han stod pa sig. Imorse satt vi och kakade chapati och tittade pa olika lander nar han utbrast "Jimm-bom-bay!, you see Max look!", med fingret pa... Zimbabwe.

chakde India

2009-02-17T14:34:00.003+01:00

Hi everybody and good evening! I am very happy because this will be the first time I stay another country, and also because of my special best friend Max and the Swedish group.

Good bye and see you!

Det blir aldig som man tänkt sig

2009-02-15T16:21:00.003+01:00

Många människor har förmågan att alltid fabricera fantasifoster inför framtiden. Jag är en av dem, trots av lång erfarenhet (läs: hela livet) och bevis på att det blir ju aldrig som jag tänkt mig. Det behöver inte vara negativt, utan det är mest jag som blir förvånad över mig själv att mina framtidsvisioner aldrig stämmer överens med verkligheten. Å andra sidan är jag glad över det eftersom det skulle vara så tråkigt att alltid veta vad som hända skall. Att vara handledare för ungdomsutbytet mellan Mysore och Örnsköldsvik är fullt av överraskningar. Plan och verklighet skiljer sig ibland avsevärt åt, vilket var påtagligt de första veckorna i Indien: En svensk deltagare missade flyget hit, en arbetsplacering funkade inte och vi var tvungna att hitta en ny, en indisk deltagare var tvungen att hoppa utbytet av på grund av familjeangelägenheter och vi fick leta upp en ny, vilket inte är det lättaste visade det sig! Det går inte att kontrollera en process som inkluderar minst 18 personer och deras känslor, relationer, uppgifter, handlingar, tankar och därför händer det saker som inte går att förutse. Och det är det som är så underbart med att vara handledare, att varje dag har något nytt att erbjuda och det blir aldrig långtråkigt. Hursomhelst, allt ordnar ju sig alltid tillslut. Det gäller bara att ha tålamod eller snarare uthållighet. För ca en vecka sedan var jag nästan lite rörd när jag såg hela gruppen samlad, alla hade varsin parkamrat, alla hade en arbetsplacering och boende. Nu kan utbytet fortsätta som det var tänkt från början. Eller rättare sagt, nu fortskrider utbytet och alla inblandade är ännu fler erfarenheter rikare.

PS gruppfotot är tagit på mitt och Shashikalas tak - fin utsikt va?

Borjar vanja sej vid fargsprakande kryddstarka indien...

2009-02-08T10:10:00.004+01:00

Jaa livet gar sin gilla gang.... Vi har varit har i Indien just over tre veckor nu och allt man ser far an inte langre att haja till ;) Man har borjat vanja sej vid sitt hem och sin arbetsplacering och lart kanna sin indiska partner riktigt bra, trots sprakforbistringar. Man vet hur man ater, gar pa toa, handtvattar, klar sej ratt, man ler och vinkar till folk man inte kanner utan att tanka narmare over det och man vantar numera automatiskt, liksom forvantar sej att allt ska ta langre tid ;).

Jag har nu provat naaastan alla gosakerna pa konditorierna, som finns nastan i varje gatuhorn har. ;D Smarrigt och beroendeframkallande! Och jag har kopt tva churidas(kladesdrakten for ogifta kvinnor) som ar jattefrasiga och indiska. Och jag och resten av ganget av svenskar och indier har sightseengat runt har i Mysore riktigt ordeentligt pa den lediga tid vi haft! Och hunnit se bade stadskarnan och byar utanfor, marknader, palats, halsat pa i ett antal indiska familjer etc...

Samtdidigt sa ar det ju mycket som ar svart att vanja sej vid! Och sadant man kanske inte kan vanja sej vid alls! Det finns mycket fattigdom och ojamlikhet har som gor en upprord t ex. Som far en att fundera over hur det star till har i varlden egentligen!! Och t ex bristen pa privatliv och att tjejer inte ska vara ute ensamma efter typ kl18 pa kvallen! Sjukt!

Faktum kvarstar att jag ar svensk. Ja jattesvensk haha ;) Den indiska kulturen och manniskorna ar lika fargsprakande och kryddstarka som Indien sjalv haha och Bollywoodfilmerna! Dramatiska, nyfikna, intrigerande, sociala och spannande som bara den... Det ska bli sa otroligt intressant att ta med oss vara indier till Sverige. Hur kommer de att reagera pa Sverige och svensk kulur??! ALLT ar ju annorlunda. Vilket intressant utbyte det har ar! Hihihi....

............................................
Jag, som heter Sanna, och min partner Roopa bor och jobbar pa Mercy Home, en skola for dova barn och ungdomar. Har bor ocksa 115barn, 25 nunnor och 30-40 tranining nuns. Barnen har lar sej teckensprak och att lasa lappar, utover de vanliga skolamnena. Roopa hjalper till som larare och jag med lite allt mojligt. Tiden gar jattefort har och vi trivs bara bra :)) Blir bortskamda med mycket mat och uppmarksamhet, kanske lite for mycket av det sista ehe ;P :D

Nar du ar sugen pa nagot sott ;)

2009-02-08T08:39:00.002+01:00

Hej! Vi har fatt bastning for att vi inte skriver pa bloggen. Forlat forlat, Allt tar san himla tid har!.. Iaf sa har de andra har skrivit en massa bra text sa jag bidrar med en talande bild istallet! Hehe Langst upp till vanster tror jag att det star "healthy food" ocksa! ;) Kram!

Indien, Indien!!

2009-02-07T13:03:00.007+01:00

Hej pa er alla!

Nu ar det verkligen pa tiden att jag tar och skriver i var fina blogg! Jag kan inte forsta att vi redan har varit i Indien i tre veckor. Tiden har gatt fort och mycket har hant!

Min parkamrat heter Suma och ar en glad liten 24-arig tjej, ungefar halften sa stor som jag. Jag trivs jattebra ihop med henne! Vi bor hos en vardfamilj cirka 20 minuter utanfor Mysore. Familjen bestar av var vardmamma, hennes son, hans fru, deras tre arige son och en kompis till familjen. Alla ar valdigt snalla och trevliga och valdigt mana om att vi ska ha det bra! Jag trivs helt enkelt. Dessutom lagar vardmamman valdigt god mat, hennes chapati ar himmelskt goda. Jag skulle nog kunna leva pa dem! Som sagt ar maten valdigt god, men ocksa valdigt stark ibland. En fras pa kannada som jag har fatt anvandning av ar "kara" som betyder just starkt! Ar det sa starkt att det kanns som en eld i munnen och det borjar rinna fran nasan sager man "tumba kara" som betyder valdigt starkt! Vi ater forovrigt med hogerhanden, sittandes med benen i kors pa koksgolvet eller vardagsrumsgolvet. Det ar en harlig upplevelse!!

Jag och Suma arbetar pa Beautiful Gate Special School, en skola for mentalt handikappade barn i Mysore. Alla 12 barnen som gar dar har alla olika forstandshandikapp. Det kravs valdigt mycket talamod och ar ibland aningen pafrestande. Men det ar det helt klart vart, for det ger oerhort mycket tillbaka. Bara att fa en kram betyder jattemycket! Haromdagen skulle vi kolla pa en filmsnutt med barnen. Ratt som det var kom en liten kille och gav mig just en kram, krop upp i mitt kna och satt dar genom hela filmen. Det gjorde min dag! For nar de har barnen gor nagot vet man att de verkligen menar det! Som forestandaren till skolan sa: It's pure love or pure hate and nothing in between. Det stammer verkligen!

Skulle jag bara fa anvanda ett ord for att beskriva Indien och den forsta tiden har skulle det bli annorlunda! Det ar folk overallt, inte bara i staden utan ocksa i kvarteret dar vi bor. Man borjar forsta att det bor en miljard manniskor i det har landet om man sager sa! Kommer man utanfor Mysore ar det dessutom manga som inte har sett en vit manniska forut. Alla stirrar och alla spricker ut i varldens leende om sa ens bara ler eller vinkar till dem. Jag har borjat forsta hur det kanns att vara kand nu!

Det ar inte bara folk overallt. Det ar kossor i alla mojliga former och farger. Svarta med roda horn, bruna, gul-svarta, med pucklar, utan pucklar.. You name it! De har dessutom sallskap ute pa gatorna av bade streetpigs, streetdogs, apor, hons och en och annan katt.

En annan sak som skiljer sig en del ar trafiken. Det ar helt galet! Tutan anvands mer an flitigt, omkorningarna ar minst sagt precis pa haret och att korsa en gata ar rena nara-doden-upplevelsen. Sakerhetsbalten ar det nog manga som aldrig hort talas om tyvarr.

Ytterligare en olikhet ar synen pa tid. Vi fick lara oss pa inreselagret att 15 minutes doesn't mean 15 minutes! Och det stammer verkligen. Vi hade dessutom en yogalarare pa inreselagret som sa "No hurry worry" hela tiden och det verkar vara nagot manga indier haller med om!

Aven de indiska kladerna skiljer sig en hel del fran de vasterlandska. Jag har kopt pa mig en del ombyten nu, dels for att det ar roligt att kla sig indiskt och dels for att smalta in battre. Nagra av oss har ocksa sytt upp sa kallade chondras, det ar en slags drakt med posiga byxor, en lang tunika och en matchande sjal. Man kanner sig nastan som en prinsessa i dem! Forsta dagen jag skulle anvanda min ena chondra lat jag Suma och familjen fa styla mig. De satte pa mig ett stort guldigt halsband och stora guldiga orhangen, fixade en fin frisyr, malade mina naglar blodroda och satte dit 2 prickar i pannan. Dessutom hade jag tio armband pa ena armen! Det var roligt, eftersom att de blev sa nojda och tyckte att jag blev valdigt fin. Men jag maste erkanna att jag kande mig som en julgran med alla dessa smycken! Men nagon gang i livet ska man val gora det med :)

Nu jag snart ta mig hem till vardfamiljen och Suma igen!

Kramar!
/Sofie

Poppis

2009-02-07T11:44:00.001+01:00

Ibland undrar jag om jag kommer fa mindrevardeskomplex av att komma tillbaka till Sverige. Har i Indien ar man sjalv ett standigt samtalsamne. Nar man traffar nagon pa busshallplatsen eller vid butiken eller varsomhellst, for det ar manniskor overallt, far Srinath sta och beratta samma saker varje dag. Var kommer han ifran (-Sweden, Europe-country)? Vad gor han har? Var bor ni? Varfor ar du med honom? Kan han nagon Kannada? och sa vidare.

En kul grej hande nar vi besokte palatset i Mysore forra helgen. Vi stod och tog gruppfoton med ryggen mot palatset nar en grupp frammande Indier kommer skyndandes med kameran i hogsta hugg och vill fotas tillsammans med alla oss. Kor till sager vi och Indierna springer fram och tillbaka for att hinna med ett foto var. Har ar det sallan som man ser vasterlanningar annat an pa TV.

Jag och Srinath blir medbjudna pa manga saker. En som jobbar pa Kaliyuva Mane vill visa oss sin by (och sin by oss) nagra timmar bort fran Mysore, en annan vill att vi gar pa bio med hans son, en tredje ta med oss ner till Kerala (grannprovinsen) over en helg. En man vid bussen i morse tyckte jag kunde lara honom flytande Engelska eftersom jag stannar i 2 manader, "fast learner". Har ar det sallan som man ser vasterlanningar annat an pa TV, an mindre kommer pa bild med eller lar kanna en. Det ar ocksa skillnad mellan stad och landsbyggd, det verkar galla for allting har i Indien.

Ett lite langre inlagg

2009-01-31T07:50:00.000+01:00

Namascara!

Forsta gangen pa tva veckor som jag sitter pa en ordentlig uppkomppling i Indien. Sitter i ett litet , litet "browsing-center" mitt i Mysore. Utanfor ar en av dom mest trafikerade gatorna med sitt eviga tutande och buller.

Mysore ar jamfort med Bangalore en lugn stad pa nara en miljon invanare. Kand for sin kultur, sevardheter och Yoga lockar det tydligen manga vasterlanningar, men det gar inte att marka sa fort man kommer 30m bort ifran Palatset eller liknande, overallt manniskor och mer manniskor. Annat som man hittar mycket av i Indien: Kor, ris, kokosnotter, reklam, mobilmaster, butiker, fattiga, motorcyklar, bussar.

Nar vi forst kom till Bangalores flygplats tog vi oss genom natten till en sorts resort kallad "fire flies", en oas for sanna som oss och sociologistudenter fran vast med laptops. Har fick vi bekanta oss bit for bit med Indisk mat, klimat, seder osv. Vi traffade vara parkamrater och spenderade manga timmar med att ga igenom och bli informerade om allt som har med utbytet att gora. Efter nagra dagar delades Mysore och Bangalore grupperna och vi for ivag till vara stader.

Pa vagen till Mysore satt jag som klistrad mot rutan. Tidigare hade vi bara sett bangalore under natten (vilket i och for sig inte ar sarskillt lugnt, marknaderna ar i full gang) och fire flies med omgivning. Nu susade den Indiska landsbyggden forbi utanfor fonstret medans Indierna spelade musik och bjod upp till dans i var lilla buss.

Trafiken ar ordnat kaos. Ingen anvander sakerhetsbalten, om det nu finns nagra det vill saga. Backspeglar finns, men ar oftast infallda for att kunna kora sa nara andra fordon som mojligt. Istallet tutar man, hela tiden, for att veta vart andra bilar ar. Vissa bussar ar utrustade med diaboliska, gasdrivna historier som later som en finlandsfarja, andra har olika melodier som dom kor om och om igen. Pa vagarna ar det mest lastbilar och bussar, i staden trehjuliga "autos", tillsammans med karror dragna av kor, kor ledda av manniskor, manniskor som gar over vagarna (finns inga tunnlar/broar) och motorcylar. Helt galet, konstigt nog verkar dom inte krocka sa ofta.

Jag arbetar pa ett barnhem en 15km utanfor Mysore tillsammans med min parkamrat Srinath. Srinath ar lika gammal som jag och vi kommer bra overens, om an med vissa sprakliga svarigheter. Vi forsoker lara oss lite svenska och kannada, men an sa lange har ingen av oss kommit bortom "chennagidira" (hur mar du?), "tumba chenagide" (mycket bra) och sa vidare. Srinath kommer ifran den nordligaste delen av Karnataka (delstaten) och vi ska tydligen dit mot slutet av mars for att halsa pa hans by och familj, som bor i djungeln. Det blir en natt resa pa en 700km med tag, vilket ger en ide om hur stor bara en provins i Indien egentligen ar.

Barnhemmet Kaliyuva Mane ("learning home") som vi jobbar pa ar litet. Det bor 20barn dar som kommer fran fattiga och ibland ej existerande familjer fran landsbyggden. Ytterligare 22st kommer dit om dagarna for att ga i skolan. Skolan ar fristaende och tar inte emot nagra pengar fran staten. Utan att ha varit i en vanlig skola tror jag att andan ar lite mer lattsam, informell har. Det finns en harlig familjar, kooperativ anda over det hela. Barnen sover alla i en stor sovsal, jag och Srinath har fatt ett eget rum i ett nybyggt "volunteers block".

Vi ater lunch och middag tillammans sittande i tva langa rader pa golvet. Maten ar mer eller mindre likadan varje dag. Massor av ris tillsammans med en rora med kryddor och gronsaker. En salt rora, "pickles" blandar man i och sen far man en yoghurtliknande vattnig grej for att tackla kryddorna. Maten ar helt vegetarisk, vilket verkar vara lag snarare an undantag har. Ibland far vi smaskiga "chapatis" till frukost eller lunch innan riset. Det ar som sen sorts pannkaka, fast utan agg tror jag.

Indien ar fullt av kontraster. Inne i staderna kan bya byggnader av glas och betong sta inte langt bort ifran sma lurhus. Taltbyar och skjul av rostig plat ar vanligt. Man ser manga mobilmaster, fardiga och under uppbyggbnad. Reklam overallt langs vagarna. Manga verkar fa betalt for att mala hela sin fasad med "AIRTEL", "VODAPHONE" osv. Infrastrukturen ar urusel. Vagarna ar sma och daliga, i Bangalore rann avloppen i mindre floder genom staden.

Bangalore var vi foresten till forra helgen for att halsa pa Srinaths kusin och fixa papper till hans pass. Jag har aldrig sett sa mycket manniskor pa ett stalle. Trafiken var i konstant stockning och jag fick lara mig att ga rakt over vagar full av trafik (slowly! slowly!). En myllrande, fargstark, illaluktande rora, och vi var tydligen flera kilometer fran sjalva stadskarnan.

Snart ska vi ivag, mot en kulle ovanfor mysore som kallas "Chamundi Hill", full av tempel och statyer. Jag kommer forsoka ta mig till internet en gang veckan har inne i Mysore.

ta det lugnt, och ha det bra!
/Max

Dans

2009-01-29T07:13:00.006+01:00

I Indien har de manga heldagar. I mandags var det Republic Day och igar var folk lediga for en fd president dott. Jag vet tyvarr inte vem for jag har inte foljt nyheterna pa flera veckor. For nagra av deltagarna betyder det ledighet for andra marks det ingen skillnad. Jag och Shashikala jobbar pa som vanligt, att en president har dott betyder inte att utbytet stannar av. Ett undantag var i mandags da jag foljde med Pavi till skolan for att se hennes dansframtradande som hon hade forsokt lara mig kvallen innan. Hon var sa duktig (Pavi ar den som hoppar hogst pa bilden) och sa stolt i sina fina klader.

Inreseläger

2009-01-22T13:44:00.003+01:00

Nu är vi på inreseläger, detta innebär cermonier, information, kulturshower, frågor, möten och mycket skratt. Nästan alla är här, vi saknar bara Diana som kommer snart! På bilden till höger saknar vi en deltagare som kom efter vi tagit gruppfotot. Imorgon drar vi till Mysore och där får alla deltagare träffa sina nya kollegor och nya familjemedlemmar!

Klader och pension

2009-01-16T15:06:00.006+01:00

Mysore ar en lugn och skon stad. Ingen stress, inget skrik och skran, folk lullar pa med sitt. Hit kommer folk for att pensionera sager min kollega Shashikala. Jag bor med Shashikala och ibland bor hennes lilla kusin Pavivitra dar ocksa. Pavivitra ar elva ar, hennes favorit amne ar engelska och hon alskar sin rosa cykel som det star "Miss India Gold" pa med snirklande guldbokstaver. Pavivitra lar mig kannada och jag lar henne engelska, men mest finssar vi.

Idag var jag och kopte indiska klader. Jag fick hjalp av Shashikala, tva deltagare (Suma och Roopa) och deras tva kompisar. De var rorade overrens om vilken farg jag passade i.

I Indiska matt borjar jag narma mig pensionsaldern och det ar kanske darfor jag tycker om Mysore sa mycket. Jag skulle latt kunna pensionera mig har. Men forst ska jag jobba som hendledare ett tag. Alla svenska deltagare, valkomna hit!

Sista natten i Sverige!!!

2009-01-15T23:12:00.002+01:00

Hoppsan hejsan!

Då kom den till slut! Sista natten i Sverige :) Kl04.30 på lördag morgon avgår bussen mot flygplatsen *woohaa!* så fredagsnatt blir inte lång, om jag ens kommer sova nåt, man ska ju upp en timme innan hahaha, så den räknas inte!

Åååh jag längtar så mycket efter att få komma iväg nu! Här på Kärsögården har vi ju det förstås jättesweet :)) men nu pirrar det i resenerverna och jag kan nästan inte vänta!

Snart syns vi Sandra! Indien här kommer vi :)))

KRAMAR!

Framme!

2009-01-13T15:53:00.005+01:00

Nu har jag varit i Indien i ungefär ett dygn och det känns fantastiskt. Just nu är jag på en resort som heter Fire Flies som ligger utanför Bangalore i en liten by. Det är här vi ska ha vårt inreseläger. Jag kan trösta Sara och Max med att maten som serveras här inte alls är så kryddstark men väldigt god. Det är varmt och skönt på dagarna med ganska kyligt på kvällarna. Ta med en varm tröja! I morgon ska jag åka till Mysore och träffa min kollega Shashikala!

I dag var jag ute på byn och tog lite bilder:

Fast med bältet, nu kör vi

2009-01-09T16:35:00.003+01:00

Morsning!

Nu är det mindre än en vecka tills vi ses på Kärsö. Jag hoppas alla förberedelser gått bra och att ni haft det fint under jul&nyår. Under nyår var jag uppe i Åre med familjen. Det kom massvis med snö men tyvärr har det varit molnigt och dimmigt dom flesta av dagarna.

Sara: Du är inte ensam! Jag är inte heller någon starkt-käk-fantast, men med vilja går det nog allt att fåner, när vi kommer tillbaka kanske vi kan käka jalapenós på löpande band! Enligt Indien.nu är det tydligen i södra Indien som den starkaste maten finns också. :)

Lästips: Ifall ni vill få en bild av hur det står till med dom männskliga rättigheterna i Indien, läs UDs rapport. Dom skriver kortfattat om olika saker som barns rättigheter, rättssäkerheten, dödsstraff m.m. Ger en bra första inblick!

Nu är det packning, skaffa presenter och hejdå-tillställningar som gäller. Jag tycker det känns lite underligt att veta vad man ska göra dom närmaste 6 månaderna men ändå veta så lite. Parkamrat, värdfamilj, arbete, alltihop får vi ju reda på först på plats. Lite som en bergochdalbana. Vi sitter där vi sitter, nu är det bara att spänna fast sig, det kommer bli omtumlande.

Förväntningar och farhågor

2009-01-05T21:26:00.003+01:00

När jag berättar om utbytet så är det många som är imponerade av hur jag vågar ge mig in i något som innebär att bo och leva med en vilt främmande människa och att bo i främmande familjer. Dessa bitar känner jag mig inte så värst orolig över, vad är egentligen det värsta som kan hända? Däremot börjar jag undra vad jag gett mig in i när det gäller att åka till Indien och äta den indiska maten. Det är ingen hemlighet att det generellt sett är mycket kryddstark mat i Indien. Jag är inte speciellt förtjust i kryddstark mat.

Under hösten har jag ätit indisk mat med starka kryddor ett par gånger i något slags försök att lära mig att tycka om stark mat. Det har resulterat i att jag har druckit några liter vatten för att överhuvudtaget kunna äta upp maten. Jag lär väl mer eller mindre tvinga mig själv till att tycka om stark mat i Indien. Det kommer att bli en utmaning bland alla andra.

Om mindre än två veckor är vi i Indien och det är nästan bara en vecka kvar tills vi ses i sthlm! Jag tycker fortfarande att det känns en smula overkligt att jag ska bo tre månader i ett främmande land med andra lagar och regler att anpassa sig till. Jag tycker också det känns lite märkligt att jag ska bo tre månader i Ö-vik, en stad jag har passerat minst 20 gånger på väg mot Umeå och Norrbotten där jag har släkt. Det känns lite märkligt men också kul att bo i Ö-vik, och jag ser minst lika mycket fram emot Sverigefasen i Ö-vik som jag gör med Indienfasen. Det ska bli så spännande att se vad indierna tycker om Sverige!

Jag håller med Stina om att vi måste utmana indierna på snöbollskrig, så Örnsköldsvik får helt enkelt se till att bjuda oss på både snö och minusgrader när vi kommer dit!

För övrigt så har Falun en massa snö och minusgrader, och jag gillar det skarpt! Fast det kanske känns extra härligt nu eftersom jag vet att jag snart får en massa värme i Indien.

Pirr i magen

2008-12-25T18:36:00.003+01:00

Det börjar närma sig...
Har storhandlat på apoteket, köpt ny skrivbok, faxat in sponsoravtalen, skrivit packningslista och har bara en dos dukural kvar. Och jag känner mig så otroligt laddad! Känner verkligen att det är dax! 19 dagar kvar... Hoppas ni är lika laddade, förväntansfulla och nyfikna som jag! Det är en så härlig känsla! Känner mig väldigt pepp på att bo i eller utanför Ö-vik också! Bilderna ser helt underbara ut, hoppas lite snö är kvar när vi kommer så man får chans att åka lite längd och och ha snöbollskrig med indierna! Vill gärna komma till en familj som har längdskidor i lagom storlek! ;) Lycka till i Indien Sandra, tills vi kommer efter!

Gott nytt år ska vi ha! :)

2008-12-23T23:19:00.002+01:00

God Jul & Gott Nytt år 2009!

Tack

2008-12-18T22:59:00.010+01:00

Nu är jag tillbaka i Stockholm och i Örnsköldsviks kommun finns det nu åtta värdfamiljer och åtta praktikplatser som väntar spänt på att deltagarna ska komma den 8e april. Mittlägret är bokat, samarbeten är initierade och jag och min kollega Shashikala kommer också ha någonstans att bo! Att det har gått så bra är på grund av alla fantastiska människor runt omkring mig. Att organisera ett ungdomsutbyte är inget enmansjobb - även om det officiellt bara är en tjänst tillsatt så krävs det många människors engagemang och intresse för att det ska bli av. Under de senaste sex veckorna har jag utan att överdriva pratat med ca 200 personer och det är många av dem som har klivit fram och hjälpt till på olika sätt. Tack framförallt till Monika och Camilla på Sliperiet som också tar på sig att vara kontaktpersoner under tiden jag är i Indien. Tiden i Örnsköldsvik har varit jättekul, framförallt känner jag mig privilegierad för att fått träffa så många fina människor. Det är i mötet med andra människor man är sig om livet, om världen och om sig själv. Tack.

Lite bilder som jag tog sista dagen i Örnsköldsviks kommun.

Kanel, nejlikor, ingerfära

2008-12-17T00:07:00.003+01:00

Hej allihopa!

Hoppas allt är bra med deltagare, värdfamiljer och intresserade som läser det här. Grymt av dig er som hållit igång här på bloggen, jag ska också försöka skriva mer här nu. Säger också hej till vår nya gruppmedlem Diana. Skriv gärna lite här om vem du är och allt det där som vi vill veta om dig!

Hoppas ni inte drabbas alltför hårt av julstress med klappar och allt vad det innebär. Jag har imponerat på mig själv genom att fullborda ett antal bakverk (nå... pepparkakor och lussebullar) såhär inför juletiderna. Bara doften av kryddorna ger ju en liten liten känsla av det där förväntansfulla tinder-i-ögonen stämningen som hela december bestod av när man var liten. Eller ja, så vill jag komma ihåg det i alla fall.

Nu tillbringar jag mest dagarna med att läsa Peter Englunds nya bok "Stridens skönhet och sorg", som handlar om det snudd på bortglömda Första Världskriget. En fantastisk, skildring av kriget, berättad med hjälp av brev, dagböcker och anteckningar från ett dussintal verkliga personer, alla i positioner långt borta ifrån generalernas kartbord. Sjuksköterskor, meniga, chaufförer, osv. Som ett (julklapps)tips!

varma kramar och mycket kaffe i vintermörkret, vi hörs!
/Max

Snö

2008-12-11T22:42:00.008+01:00

Ifall att det inte skulle vara någon snö när vi kommer till Övik i april vill jag visa hur det kan se ut i Bredbyn på vintern. Det är så fint att till och med jag har lärt mig att det kan vara vackert med pastellfärger. Bilderna är tagna vid strax efter två på eftermiddagen och den dagen var det ca -16 grader! Det var kallt om fingrarna...

På den här gatan i Bredbyn kommer ett deltagarpar att bo!

Värdfamiljer åt alla!

2008-12-08T21:45:00.010+01:00

Nu är det klart. Alla deltagare får en värdfamilj att bo hos. Det blev till och med värdfamiljer över! I helgen var jag i Mellansel och skrev avtal med en familj. I Mellansel finns det en kiosk som heter Järnvägskiosken, trots att den inte ligger vid stationen och som är lika stor som en Ica affär och där de säljer hyllmeter med prydnadsfigurer och plastblommor.

Inne på Järnvägskiosken

Vägen till Mellansel och Mellansels vackra stationshus

Mellansels hotell verkar vara nedlaggt men folk bor där ändå?

2008-12-08T16:08:00.002+01:00

Hej! Jo, jag undrar om det finns någon kör i Ö-vik? Jag tror att jag och min parkamrat skulle tycka det var jättekul att få sjunga i den isf. =) Hur är det med fritidsaktiviteter? Får man göra sånt?

Här i Sthlm är det grått, mörkt och trist. Jag var på Skansens julmarknad igår dock och åt kolbulle. Det var himla gott! Tyvärr sov björnarna, men de hade en julgran där man kunde skriva vad man önskade sig i julklapp och på en lapp stod det "Jag önskar mig star wars, bratz-docka och en prinskorv utan senap" Det var kul! Mvh/Josefin

Grötlunch

2008-12-02T20:29:00.004+01:00

Idag har jag ätit grötlunch i Bredbyn något som är mycket populärt. Det kom ca 170 personer för att äta gröt, vitost, mesefil (grädde blandat med messmör och kanel), skinka och tunnbröd. Pensionärerna slet i köket för att hinna med alla människor och när jag erbjöd mig att hjälpa till i disken sa de inte nej. Ivan och hans crew var rädda att bara få äta åslappe (Anundsjömål för rester) eftersom det kom fler är de hade förväntat sig. Efter gröten hälsade jag på ett dagcenter som kommer att bli en av arbetsplaceringarna i Bredbyn. Sen skyndade jag vidare och skrev avtal med en värdfamilj! Nu behöver jag bara två till familjer i Bredbyn! Värdfamiljer hör av er, innan fredag!

PS I Bredbyn hittade jag den här skylten, jag har inte en blekaste vad de försöker sälja, någon som vet?

Första advent

2008-11-30T18:22:00.013+01:00

Det är mycket jag aldrig gjort förut som jag har gjort här i Örnsköldsvik. Kört på vägar där det är så mycket snö så man inte ser var den slutar eller börjar, bakat muffins på bikarbonat istället för bakpulver och parkerat lite olagligt för hinna till en adventsgudtjänst. Anledningen till det senare var att prästen i Anundsjökyrka (se bild ovan) i Bredbyn hade bjudit in mig till gudstjänsten för att sedan på kyrkkaffet informera om utbytet. Eftersom det var ett sådant dåligt väglag var jag lite försenad, kyrkklockorna ringde in när jag stressad letade efter parkeringsplats på en fullsatt kyrkparkering. Tillslut ställde jag mig lite halvolagligt tveksamt nära en utfart och sprang in i kyrkan som verkligen var full av Bredbybor. När gudtjänsten var över visade en dam vid namn Ulla mig vägen till församlingshuset där kyrkkaffet skulle drickas. Jag sa till Ulla att jag nog torde flytta bilen först... Ulla tittade på mig och sa på sin norrländska:

- Inte är det några poliser på en söndag heller! Tacka för det! Stå du kvar du. Och ordentligt har du på fötterna ser jag, så vi tar en promenad, du och jag.

Så vi gick till församlingshuset och där träffade jag fler trevliga Bredbybor: Ivar har minsann varit i Indien han också, fast i början av 70 -talet och bevis har han. Vi bestämde Ivar och jag att han skulle få visa sin 8mm film från när han var i Indien när SWY kommer till Bredbyn.

Informationen om utbytet gick bra och några visade intresse för att vara värdfamiljer. Men jag behöver fler! Det var så trevligt i Bredbyn så på tisdag ska jag dit igen, då för grötlunch och vitost och informera om utbytet igen. Innan jag åkte tillbaka till Örnsköldsvik tog jag en sväng förbi julmarknaden där jag köpte en lott och vann! Jag som aldrig brukar vinna, vann ett kilo bryggkaffe! Yeah! Jag passade även på att köpa tunnbröd (hembakt), vantar, (hemstickade) och ett pussel, hemgjort såklart!

Den som inte har tur med att vinna kaffe kan vinna ved på Bredbyns julmarknad.

Ture från Arnäsvall som har gjort mitt pussel.

Press och Bredbyn

2008-11-28T11:09:00.002+01:00

Vi är med i tidningen - igen! Den här gången i Tidningen 7 som går ut till alla hushåll i hela kommunen. Jag hoppas nu att Bredbyborna hör av sig och vill vara värdfamiljer. För nu brinner det i knutarna, det är inte långt kvar tills allting ska vara klart! På söndag ska jag till Bredbyn och jag hoppas att jag då har en massa inbjudningar av potentiella värdfamiljer som vill ses. Bredbyn - hör av er!

Första hockeymatchen

2008-11-28T08:49:00.006+01:00

Igår var jag på ishockey för första gången i mitt liv! I Örnsköldsvik har de flesta invånarna hockeyfeber, de älskar sitt lag (Modo) och hockey kommer ofta på tal i tid och otid. Det är vanligt att man går varje vecka, man träffar vänner och bekanta, dricker kaffe och surrar (dialektalt för att prata) i pauserna. Bertil på bilpoolen till exempel har inte missat en hemmamatch på 21 år! Marie på Sliperiet som är ett hängivet modofan var snäll och släpade med mig. Hon förklarade till och med regler som till exempel off-side som har med den blå linjen på isen att göra. Jag tyckte det var roligt och sjukt spännande!! Länge var det jämt men sen vann Luleå med 7-3. Men jag blev förvånad över hur många modosupportrar gick hem när det var uppenbart att Modo skulle förlora. Man ska väl stödja sitt lag även när det går dåligt? Heja Modo!

Besök i Bredbyn

2008-11-26T21:54:00.004+01:00

Idag kom jag på att det inte alls är lång tid kvar tills jag åker tillbaka till Stockholm. Och att det är säkert tusen saker som måste fixas innan dess. Jag behöver fler värdfamiljer och fler arbetsplatsplaceringar! Nu! Speciellt värdfamiljer som bor i Bredbyn, hör av er! Idag åkte jag och Gunnar till Bredbyn för att informera om utbytet. Bredbyn är en by med ca 2 000 invånare som ligger ett par mil väster om Örnsköldsvik där vi tänkte placera tre deltagarpar. Det är mycket fint i Bredbyn, stora vackra hus och snön ligger vit och krispig som i en saga. Vi hälsade bland annat på Bredbyns gästgiveri där Malin bjöd på te och lovade att sprida information. Tack Malin! Vi hade också ett litet möte på fritidsgården. Där lärde jag mig att ungdomarna ibland åker snöskoter till gården, det tyckte jag var lite exotiskt.

Att köra buss

2008-11-25T17:15:00.003+01:00

Örnsköldsviks kommun är snälla för jag får tillgång till deras bilpool. Det är bra för att det är svårt att ta sig runt i Övik med buss (det säger de flesta, men å andra sidan kör de alla bil). Jag är personligen inte så förtjust i att köra, som Stockholmare är jag inte så körvan och sen är det ju också dåligt för miljön... I morse vid halv åtta gick jag till bilpoolen för att hämta en bil. Till min förskräckelse hade jag bokat en minibuss! Hjälp. Jag gick tillbaka till bilpoolen och sa till Bertil som jobbar där: Det är en buss inte en bil! Bertil försökte lugna mig med att det var ingen fara, jag skulle tycka om att köra den, att jag till och med inte kommer att vilja köra någonting annat än minibuss. Inte alls lugnad av Bertils vänliga ord utan lite stressad över att jag ska köra en buss lyckas jag slarva bort bilnyckeln (detta efter jag öppnat dörren). Jag letade i ca 20 minuter - minst - och ringde till Höglandskolan där jag skulle informera om utbytet för områdets skolledning att jag blev försenad. Till slut hittade jag nyckeln som hade hamnat i en påse som låg i en påse. Suck. Parkeringen för kommunens tjänstebilar är världens minsta, man måste vända på en femöring typ. Som tur var, stod det en vänlig själ och väntade på min parkeringplats som backade ut shabraket åt mig. Tack. Det sparade mig nog 10 minuter. Om inte det här vore nog så körde jag vilse, eniros vägbeskrivningar är inte att lita på! En liten kille på en bmx i snön visade mig tillslut vägen. Väl på plats i Höglandskolans matsal var det roligt att informera om utbytet! Det verkade vara många som var intresserade av att ha ett deltagarpar på sin skola. Det kanske till och med blir konkurrens! När jag körde tillbaka till bilpoolen var det roligt att köra och inte alls läskigt. Och Bertil hade faktiskt rätt, nu vill jag inte köra någonting annat än kommunens minibussar.

Det lossnar!

2008-11-25T10:58:00.002+01:00

Hej på er!

Jag måste medge att inte jag heller ägnat vår blogg den tid den förtjänar, men här kommer nu mitt första inlägg, och det bär med sig positivitet. :)

De senaste dagarna har för min del nämligen bringat med sig stor lättnad vad det gäller sponsorsökandet! Jag är nära 5000 kronorsgränsen och har äntligen råd att koppla av en aning; och ägna mig åt de många boktips jag fått inför resan. "Shantaram" av Gregory David Roberts är galet spännande, fast fylld av irriterande stavfel om man, som jag gör, läser den svenska översättningen. Den ska tydligen vara bättre på engelska. Ett annat alster, som jag inte börjat i ännu och alltså inte kan garantera säkerheten för, är Anuradha Roy's släktkrönika "En karta över omöjlig längtan"

Utifall att någon skulle ha tid att ta sig an dem... ;)

Snö i Stockholm (!)

2008-11-24T09:52:00.003+01:00

Hej! Jag har inte alls följt denna blogg som jag borde.. men ska bli ändring! Va kul att läsa Sandra! Jag är mest nervös för Ö-vik tror jag.. Jag har dock fått veta att en kille i gamla kören pluggar där uppe, det var lite roligt och oväntat. Världen är liten..!

Här i Stockholm är det totalkaos btw, Massor med snö (!) och storm så ingenting funkar ju. Såklart ?! Det tog mig 1.20 till jobbet..! Det är iaf jättefint och jag hoppas att det håller sig kallt fram till jul.

Jobb.. Men vi ses! /Josefin

Nya värdfamiljer!

2008-11-23T11:51:00.008+01:00

Två av åtta värdfamiljer är klara! Igår hälsade jag på en av värdfamiljerna som bor ute på landet och har får! Det fina är att de inte använder fåren för ull- eller köttproduktion utan för sällskap. Nedan är en bild på familjemedlemmen Fred som verkar mycket glad över att ett deltagarpar ska på bo hans gård i vår.

Två veckor sedan galgeutsikt

2008-11-20T21:29:00.006+01:00

Allting rullar på. Blivande värdfamiljer börjar höra av sig. Tidningarna skriver. Radion sänder. Det känns som om jag har varit här i flera månader men det var faktiskt bara drygt två veckor sedan min buss rullade förbi Ullånger och in till Örnsköldsvik. Jag har alltid undrat över affären i Ullånger och dess gigantiska galgeskylt. När jag var barn åkte vi ofta förbi galgen på väg norröver för att träffa släkt, men vi stannade aldrig för att titta ordenligt. Den här gången lyckades jag fånga den på bild, genom fönstret, eftersom jag inte heller denna gång klev av bussen. Är det någon som vet mer om galgen i Ullånger, får den gärna berätta, jag är hemskt nyfiken. I april kommer jag tillsammans med deltagarna i SWY att åka förbi Ullånger för att ta oss till Örnsköldsvik. Om någon frågar skulle jag vilja förklara varför världens största galge pryder ett nedlagt varuhus i ett samhälle där det bor ca 600 personer.

Upplevelsedusch

2008-11-15T14:18:00.002+01:00

Igår åkte jag Sveriges längsta vattenrushbana! I Örnsköldsvik får alla komunalanställda träna gratis på stadens äventyrsbad. Tänk om man var anställd på Örnsköldsviks kommun då skulle man åka vattenrushbana varje vecka. Det är kanske därför alla komunalanställda jag har träffat är så glada och positiva, för att de får leka i Sveriges bästa äventyrsbad? De får även vila upp sig på badets relaxavdelning som jag också har besökt. Jag har bastat i en rosbastu (ja det är precis som det låter, en bastu med massor av rosor i), badat bubbelpool tills jag såg ut som ett russin och duschat i upplevelsedushar. Ja just det - upplevelsedusch - det är ett substantiv man inte hör varje dag. Man kan välja om duschen ska spruta som ett tropiskt regn, regn från sidan, sommar regn osv. Jag blev dock inte så imponerad, det var helt enkelt en dusch som växlade i värme. Ibland var det kallt, sen blev det varmt och kallt och kallt och varmt samtidigt. Min upplevelse var att jag frös.

Appropå industrier

2008-11-14T17:31:00.002+01:00

Var förbi Lars och CIU idag för att lämna visumpapper och pass. Självklart glömde jag passfoto, det ska postas. Münchenbryggeriet (där dom har kontoret) är ju hur coolt som helst! Jättejättehög skorsten, stora byggnader och massvis med tegel. Jag gillar såna gamla industribyggnader, tänker på hur många arbetstimmar som spenderats där, hur många som rört sig genom grindarna varje morgon, hur många som skadats eller dött, får mig ibland att stanna upp ett tag. Tur att det går att hitta användning för såna byggnader även efter att fabrikerna är nedlagda.

Sponsorer har jag inte skaffat fram några än, men jag ska till mitt försvar säga att jag planerat en del. Ska smida planer tillsammans med en gammal lärare i helgen om en grej jag lovat göra, kanske kan sälja vidare det till fler skolor. Sprutor, sjukintyg och tandläkargrejs blir uppstyrt nästa vecka. Hur går det för alla er andra?

Ha en bra helg och kram på er!

Max

Vacker industri

2008-11-13T23:01:00.006+01:00

Jag tycker att det är vackert i Örnsköldsvik, speciellt vid hamnen. Så fint att jag en kall kväll (minusgrader och lite snö!) cyklade dit och tog lite foton.

Att mötas och prata bäver

2008-11-13T20:38:00.008+01:00

I väntan på att ungdomsutbytet ska dra igång kan man säga att jag har mitt egna lilla utbyte. På mitt vandrarhem bor Emma som är 19 år och kommer från Åsele. Häromdagen kom vi fram till att vi är släkt på långt håll. Precis som jag är hon bara här och jobbar tillfälligt. Men där slutar de direkta likheterna. Hon tycker att Örnsköldsvik är stort och att det aldrig är tyst. Jag tycker att samma stad är ganska liten och så tyst om kvällarna att det susar i öronen. Hon håller på att ta jägarexamen. Jag är vegetarian. Hon dricker te och jag dricker kaffe. Hon säger att hon nog inte är en storstadsbo, jag säger att jag nog vill bo i en stad med mer än en miljon invånare. Jag älskar att laga mat, hon äter helst havregrynsgröt. Hon är uppväxt i ett samhälle med drygt 2 000 invånare. Jag är född i en förort till Stockholm där det bor fler än 20 000. Hon tycker inte om att gå i mataffärer, jag kan strosa på Ica hur länge som helst. Men trots detta sitter vi och pratar om kvällarna och har faktiskt väldigt trevligt! För oavsett våra skilnader finns det mycket och prata om. Vi är ju båda nykomlingar till Övik även om vi upplever staden på olika sätt. Framför allt så lär man sig mycket när man får chansen att prata med någon som är olik sig själv. Idag har Emma lärt mig att Bävern är aldrig rädd för saker som är på eller i vatten, därför är man i båt när man jagar bäver. Det hade jag inte en aning om, och om jag inte hade träffat Emma hade jag nog aldrig fått reda på det. Så tack Emma!

Nedan: Jakobsbergs centrum där jag växte upp och Åsele centrum där Emma kommer ifrån.

Mångfald är livsviktigt

2008-11-12T11:40:00.007+01:00

Igår fick jag förmånen att följa med mina medarbetare till grannkommunen Härnösand för att gå på en föreläsning som om ungdomar och fritid. Föreläsare var professor Mats Trondman som berättade om hur viktig fritidsverksamheten är för ungdomar och deras välbefinnande och hur det hänger ihop med mångfald. Finns det mångfald trivs människor. Trondman berättade till exempel att desto mindre homofobiskt en ort är desto mer växer den. I en mångkulturell miljö finns det fler möjligheter att utvecklas än i ett homogent samhälle eftersom det är i mötet med andra människor vi växer som individer. Vi får ett högre socialt kapital, blir bättre på att samarbeta och ökar vår empati - bara för att ge några exempel. Finns det inga intressanta människor att möta, inget som känns meningsfullt att sysselsätta sig med vill människor (särskilt ungdomar) ofta att flytta till en ort där de känner att de får ge uttryck för sin identitet och utvecklas. Flyttar folk från orten så dör ju samhället ut. Så enkelt är det.

Det här ungdomsutbytet handlar bland annat om berika sitt liv och samhälle med mångfald och därmed öppna upp för nya möjligheter. Det gäller både för deltagarna i utbytet och för alla andra som kommer i kontakt med projektet som till exempel värdfamiljer och arbetsgivare. Genom att möta nya människor ökar man sin förståelse och kunskap om andra kulturer, vilket i sin tur ökar ens tolerans, som i sin tur bidrar till ett mer demokratiskt och jämlikt samhälle. Att Örnsköldsvik är värdkommun för det här ungdomsutbytet betyder att kommunen bidrar till en mångfald som kan inspirera och engagera kommuninvånarna, speciellt ortens unga. Det kommer att öppna upp för möjligheter och ortens unga kommer kanske betrakta Övik som en plats att växa i och inte flytta ifrån?

Ny miljö - ny kunskap

2008-11-10T21:23:00.006+01:00

Att flytta till en ny stad innebär mycket nytt. Ny bostad, nytt jobb, nya arbetskamrater, nya rutiner, ny Ica... Listan kan göras hur lång som helst. I en ny miljö lär man sig nya saker och redan efter mindre än en vecka har jag lärt mig följande: Fundra är dialektalt och har inget att göra med det liknande ordet flundra utan betyder fundera. Att inte ha på sig reflexväst en novemberkväll är livsfarligt, även om man är i stan. Att Övik kallades för Dövik fram tills för några år sedan, men nu har den stämpeln tvättats bort med engagemang och ekonomisk tillväxt. Jag har också gjort kokkaffe för första gången i mitt liv, men för det var jag tvungen att ringa till min pappa som är uppväxt i södra Lappland för att få instruktioner. Jag förundras fortfarande över att man inte behöver filtrera utan sumpen sjunker snällt ned till kaffepannans botten.

Men för att lära sig nya saker krävs det att man blir väl mottagen och får en bra introduktion till den nya miljön. För det är jag evigt tacksam personalen på Sliperiet, speciellt Camilla Larsson som verkligen har tagit hand om mig, visat mig runt, introducerat mig för alla tänkbara intressanta människor, dragit med mig på yoga och helt enkelt förklarat hur saker och ting fungerar här i Örnsköldsvik. Och det är skönt, att veta att om jag fundrar över något kan jag alltid fråga Camilla.

Här är vi!

2008-11-09T11:43:00.005+01:00

En mycket solig höstdag på ett förberedelseläger inför ett internationellt ungdomsutbyte i mänskliga rättigheter på Kärsön utanför Stockholm. Kanske lite för solig eftersom det knappt syns vilka vi är!? Vi är i alla fall en grupp som ingår i ett utbytesprogram som heter Sweden World Youth som ligger under organisationen CIU - Centrum för Internationellt Ungdomsutbyte. Utbytet startar i januari i en tremånaders period i Mysore i Indien och fortsätter sedan i tre månader till i Örnsköldsvik som är svensk värdkommun för utbytet. Vi kommer att tillsammans med indiska ungdomar bo i värdfamiljer och volontärarbeta både i Mysore och i Övik! Men fram tills januari är det förberedelser som gäller, det ska vaccineras och ordnas med sponsorer och Sandra är redan nu i Övik och letar efter värdfamiljer och arbetsplaceringar.

Från vänster (stående på bänk): Stina, Malin. Från vänster: Max, Josefin, Sara B, Sara N, Sofie, Sanna och Sandra (handledare)

Ridåerna går upp

2008-11-04T10:10:00.005+01:00

Hej!

Bloggen är uppe. Jag gillar lila rätt bra (ser nu att det blev mest rosa i och för sig... fan), men temat liksom allt annat går att anpassa och ändra, så kom gärna med förslag på ändringar. Jag har mest bara valt färg och lagt upp den, så vi har ett ställe att snacka på.

Så nu när vi är online, se till att hålla alla uppdaterade om vad som händer er, hur det går med sponsorer, vaccinationer och allt det där andra, vi håller varandra uppdaterade! Själv upptäckte jag igår att vaccination var ungefär så svindyrt som jag hade väntat mig, surt.

Länkar till grupperna från 2008&2007 finns här till höger, gå tillbaka lite i deras arkiv bara så finns det massor av kul pepp-läsning.

En annan kul grej jag satt uppe med för någon natt sen är google earth. Numera kan man klicka på massor av punkter och få se bilder från marken, så det går att göra en sightseeing i Mysore ifrån datorn, pröva!

Lycka till med alltihopa, hör av och ta hand om er

fred!
/Max